Bebis sparkar runt och när han inte gör det så hickar han istället. Kan inte sova. Ska göra ett försök till. Är trött. Men bebis är det inte. Jag fattar inte att han har sådan kraft. Han är ju så himla liten. Härligt att han finns där inne. Att lite Henriks fina gener växer i min mage. Min fina, fina Henrik. Min fina som tar hand om mig. Min bästaste som torkar mina tårar och får mig att skratta galet. Min vackra som försvarar mig och tar mitt parti. Min snygga som vågar bita ifrån när jag är en jubelidiot. Han och jag.

Martin. Jag tänker på Martin. Han lovade ju att ta hand om mig. Han lovade.

Vissa saker är oförlåtliga. Vissa saker ska man inte vända andra kinden till. I vissa situationer är inte skoning det vackraste av beslut. Of with their heads bara. Chop, chop. Andra chansen är ibland en skälpning, en björntjänst. Vissa ska ut i första rond.

Jag och mina systrar kollade på svanprinsessan, en tecknad skitfilm när dem var små, i den finns en sång där en textrad är: Han är hård, så hård, han är hårdare än sten, han är tuff och han är frän.

Thats me.

Men jag är ruskigt mjuk annars. Jag lovar. Härlig som få rent ut sagt.

När vi fick lön, jag och sambo, så valde vi att köpa lite möbler istället för att leva kul den här månaden. Vi hade räknat ut ungefär så vi skulle klara oss till lön om två veckor. Men så lämnade vi in hans jävla ajjfåne på lagning. Det kostade 500:-. Fem hundra när man redan har typ noll är jävligt mycket pengar. Piss. Vi har typ hundra kronor till lön. Det är ju lyxigt.

När ska man lära sig hur ekonomin ska skötas?

Vi har ju frysen full av mat, så det går ju ingen nöd på oss.

Tråkigt att vara pank bara.

I veckan så var Anna här och lämnade en amningskudde till mig. Jag har legat med den mellan låren på soffan. Så fort jag lämnat den har Hugo sprungit och paxat den. Han tror att det är hans tjej nu tror jag. Sötmissen.

Sambo va lagom slut när han kom hem från jobbet i fredags. Så han somnade en stund på soffan med monstret.

Idag var vi hos mormis och Larsson och hämtade den babyblå dammsugaren. Med en helt ny påse i och allt. Vi hann knappt innanför dörren innan jag provade den. Den är ljuvlig. Den ramlar inte isär, den får upp allt. Verkligen allt!

I fredags spelade jag och sambo kort.

Så en å en annan bild på bebisen. Alltså, därinne är han. I magen förstår ni.

Idag saknar jag dig. Idag är sorgen olidlig i mig. Idag känner jag att om jag inte får höra din skånska stämma blir jag galen. Hur ska jag fortsätta utan dig..? Jag tänker på dig varje dag. Men idag har jag en dag där jag vill att du ska finnas på andra sidan av en telefonlinje och skratta med mig. Berätta om ditt liv, att du är ok. Att du inte är skitensam. Att när jag kommer till samma ställe som du är på så kommer vi ha kul du och jag. Det river och svider så fruktansvärt idag. Jag saknar dig galen.

Andreas ska inte ha kvar Ludde. Jag vill ha honom. Jag vill att han ska vara hos mig, men jag tror inte sambo vill det. Tänk om Ludde kunde bo med mig och hålla mig och bebis sällsis på dagarna när han kommer. Tänk vad jag skulle älska honom. Tänk att få ha din älskade Ludde här. Jag önskar jag fick bli Luddes mamma.

Igår ringde sambo på väg hem från jobbet, han lät lite konstig i tonläget. Jag frågade om det var något som hänt. Han svarade att han inte fått sin semester som han ansökt. Vilket stör våra planeringar att föda i Hudik. Jävla skit. han har fått semester hela juni, men jag ska ju inte föda förrän andra juli, och tänk om jag går över tiden? Typiskt. Vet inte riktigt hur vi löser dettta. Jag har ju sett fram emot att åka upp. Jag vill ju så himla gärna vagga omkring och ha mina sista veckor däruppe. Bland kossor och gårdar och loppisar och annat. Istället för att sitta här.

Ibland händer det oförutsägbara saker.

Jag som jobbar fackligt vet ju att man har rätt till att få veta sin semester minst två månader innan smestern äger rum. Vilket han inte har nu. Men eftersom han inte är medlem i facket (jag vet, jävla idiot) så blir det svårt att säga något om det. Så vi får väl se hur det slutar.

Idag är jag helt trasig. Så fort jag reser mig blir jag slut och behöver egentligen ta en paus. Spegelbilden ser ut som jävla jabba the hut. Det ser ut som jag inte har någon hals kvar. Nedanför örsnibbarna går det liksom bara utför. Fetto! Inte sådär fin gravid utan jävla fetto, sladdrigt fetto! Blä!

Igår var Asna här. Hon var här och lämnade ett bälte till mig som jag kan ha. Det stöder jätteskönt. Plus att det inte är skitfult. Det är ju alltid ett plus. Tänk vad ens krav sänks i och med att man blir gravid. Nu är man lycklig om man kan få ett stödbälte som inte är skitfult. Haha.

Hon hade med sig en kudde också. En sådan som man kan ha som amningskudde eller mellan låren när man sover. Det är jätteskönt för höfterna att ha en kudde mellan låren. Dem där kuddarna är svindyra så jag blev jätteglad!

Vi hade skitkul. Hon berättade om hennes mardrömsförlossning, som hon berättat om förut, men den var så sjukt mycket roligare nu när man själv är ett preggo-fetto. Hon hjälper liksom till att avdramatisera förlossningen. Hon berättar om att hon inte fattade varför hon skulle vilja ha lavemang, "så du kan ju gissa hur glad barnmorskan blev när jag sket på henne" säger hon. Jag skrattade så jag skrek. Hennes dotter vägde 5200 gram. Så hon förklarade känslan  "som att hela skitan skulle spricka *konstpaus* och det gjorde den ju också men jag lever".