Bebis sparkar runt och när han inte gör det så hickar han istället. Kan inte sova. Ska göra ett försök till. Är trött. Men bebis är det inte. Jag fattar inte att han har sådan kraft. Han är ju så himla liten. Härligt att han finns där inne. Att lite Henriks fina gener växer i min mage. Min fina, fina Henrik. Min fina som tar hand om mig. Min bästaste som torkar mina tårar och får mig att skratta galet. Min vackra som försvarar mig och tar mitt parti. Min snygga som vågar bita ifrån när jag är en jubelidiot. Han och jag.

Martin. Jag tänker på Martin. Han lovade ju att ta hand om mig. Han lovade.

Vissa saker är oförlåtliga. Vissa saker ska man inte vända andra kinden till. I vissa situationer är inte skoning det vackraste av beslut. Of with their heads bara. Chop, chop. Andra chansen är ibland en skälpning, en björntjänst. Vissa ska ut i första rond.

Jag och mina systrar kollade på svanprinsessan, en tecknad skitfilm när dem var små, i den finns en sång där en textrad är: Han är hård, så hård, han är hårdare än sten, han är tuff och han är frän.

Thats me.

Men jag är ruskigt mjuk annars. Jag lovar. Härlig som få rent ut sagt.