Hugo är min bästa vän. Jag  har skrivit om det förut. Men idag, speciellt idag är han min bästis. Jag har varit deppig. Preggodeppig. Sådär tjock, ful, jobbig, mått illa, haft ont och så. Han har varit alldeles varm mot mig. Hållt sig undan när jag blivit irriterad, lagt sin tass på mig när jag varit ledsen. Lutat sin lurviga kropp mot min när jag haft ont. Han och jag är bästa vänner som ingen annan kan vara vän. Våran vänskap är den starkaste.

Jag satt här i soffan och surfade runt lite. Kollade på spjälsäng, babysitter och annat som ett barn tydligen måste ha. För trots att själva bebisen i sig är tämligen liten så har den en jävla massa tillbehör som kommer att ta upp halva lägenheten. Vi får flytta helt enkelt. Ha! Skojja. Känns som jag aldrig mer flyttar. Bor hellre på ballkongen. Oavsett årstid.

Jag satt där och surfade runt i alla fall. Då sa jag till hugo, samtidigt som min hand dränktes i hans änglapäls, att jag inte visste vad jag skulle göra när han dog. Det är något som kryper in på mig ibland. Usch. Då säger sambo att han också undrar vad som kommer hända när Hugo dör. Hur han ska kunna ta hand om mig. Sambo är rädd för min reaktion på Hugos död. Jag kommer inte att vara kontaktbar på ett par dagar, sen kommer jag att läka. Men det är inget jag måste ta itu med nu hur som. Här kommer en gammal bild på min bästa vän.