Den ena är en badtermometer, den andra är en barntermometer. Som är en napp, det va så himlans smart tyckte jag.

Sen måste vi införskaffa en babyvakt. Jag trodde att det inte skulle kunna behövas eftersom vi har en så liten lägenhet. Men fan va skönt det skulle vara att kunna sitta lugnt och stilla i v-rummet och titta på film eller spela kort vid köksbordet utan att behöva kuta in i sovrummet för att titta till Elvis hela tiden.

Men allt detta får vänta tills nästa månad. Minst. Sambo ska ju till Finland för att titta på fotboll nästa helg. Så där kommer det gå lite pengar. Sen ska ju jag på fiskpedikyr. Min efterlängtade fiskpedikyr, och den är inte gratis direkt. :) Men oooh så värt det. Jag längtar!

Konstigt att det där med att skaffa barn får en att uppskatta så rubbade saker.

Jag och sambo var och storhandlade i förra (eller om det var veckan innan det) veckan, då köpte vi diskmaskinsrengöringsmedel. Jag var helt lyrisk när vi kom hem för att jag skulle få rengöra diskmaskinen. Djisös. Varför? Det var nog till och med så att det var en fredag. Jag satte in flaskan med medlet och satte igån maskinen. När det var klart studsade jag (så gott jag kan) fram och öppnade. Ooooo, det doftade ljuvligt. Jag blev alldeles lycklig. Av en ren diskmaskin? Som fredags-nöje. Tjoho, tror jag måste ta mig ut oftare.

Eller som när månadens nummer av "hem & hyra" kommer. Jag älskar den tidningen. Då blir jag också alldeles glad. Men det är ju jävla praktiskt att vara så lättroad. :)

Håll till godo här kommer bilder.

Henrik- Vad ska jag döpa min blogg till?

Jag- Min fruga är en blomma.

Henrik- Köttätande blomma kanske.

Har inte uppdaterat alls den senaste tiden. Skit av mig. Fan, jag känner ju att jag vill skriva massor, men har grejjer att pyssla med helaste på tiden.

I helgen va Niklas och finaste Emma här. Jag gillar Emma. Emma är kul. Och söt.

Mamma kom också på en fika idag. Då passade sambo på att åka till ikea med hennes bil och köpte skrivbord eftersom vi sålt det andra. Jag tänkte jag ska lägga upp lite bilder sen, men med allt som ska flyttas runt och alla saker jag ska halvgöra hela tiden så kommer det nog att dröja. :) Jag gör mitt bästa.

Jag ska lägga upp en bild på min jätte-snyggaste kofta också som min moster stickat till mig. Jag har den typ varje dag. Den är perfekt.

Så, senare, kanske idag eller annan dag så kommer bilder och så.

Jaha, nu har jag också fastnat för wordfeud. För er som inte vet vad det är så är det en app som man kan ha på sin telefon. Det är alfapet. Man kan bjuda in vänner att möta en. Man kan möta random människor. Jag och Henke spelar mot varandra. han vinner stort. Jag är sämst. Varje omgång. Jag suger verkligen på det. Konstigt nog, jag som ändå kan ganska många ord och har ett schysst ord-öga. Men icke. Skit-dålig är jag. Men satan vad det är kul och beroende-framkallande.

Jag sjunger för min son. Hela tiden. Jag tror att om man blir sjungen för så blir man musikalisk och jag vet att jag hade varit död inom mig om jag inte haft musik.

Elvis gillar "en kulen natt". Då skrattar han. Han älskar "Itma Hohah" (jag meeed). Nu senast så gillar han "lilla snigel" också. Det är så underbart med musik.

Sen om man ska kalla min sång för musik vet jag inte? :P

Elvis. Min finaste lilla skatt. Jag lovar dig att du aldrig ska behöva krama någon om du inte vill det. Jag lovar dig att jag aldrig ska ge din kropp som tack för något. Jag lovar att aldrig tjata på dig att du ska krama eller pussa för att du fått julklappar. Inte ens mig. För du förstår min lillaste pys, att det ska man få bestämma över som man själv vill. Kramas och pussas ska man göra för att man vill det. För du förstår vackraste barn, att din kropp är ditt eget tempel och med det får du göra som du vill. Inte, och aldrig ska någon annan tvinga dig att använda den på ett sätt som du inte vill. Aldrig. Det är mitt mamma-löfte till dig. Och jag lovar att så länge jag andas ska jag försvara din rätt att säga nej. För din kropp är alldeles din egen.

Jag vet att när jag varit yngre så skulle jag tacka med fysisk tacksamhet. En manande knuff i ryggen om att tacka ordentligt för de fina skorna. Eller det fina halsbandet, eller någon annan fin present. Ju finare present, desto längre kram. Kanske att man skulle ge en puss också. Det fick mig att tänka att min kropp inte är min utan mina föräldrars tills jag blivit gammal nog att bestämma själv. Men då är vanan inne. Jag har kramat så många trots att jag inte velat. trots att jag haft ont i magen och tyckt att äldre luktat konstigt och varit obehagliga. Den där manande knuffen. Usch. Jag hatade det. Plus att det fick mig att tro att min kropp är till för andras förfogande. Det kan låta hårt, men jag hatade det verkligen.

Jag har velat kramas också. Ofta och mycket. Jag älskade att krama t.ex min moster Ingrid. För hon vet verkligen hur man kramas. Oj, vad jag kände mig älskad av henne. Jag var så omhändertagen. Jag kommer också ihåg min farbrors mjuka, mjuka och barnsliga kramar. Med lite bus, ett nyp i kinden eller en snärt på näsan. Det längtade jag efter kommer jag ihåg. Men jag kommer också ihåg dem på-tvingade kramarna. Det var dem som fick mig att tro att det är ok när en man ger mig en blöt, sliskig puss när jag var nio. För man ska ju tacka och kramas och pussas. Fast det är lite obehagligt.

Så därför, Elvispen så lovar mamma dig att du bestämmer själv över det som är ditt. Aldrig ska du behöva tacka med din kropp.

Martin.

Vad ska jag ta mig till av all sorg som emellanåt bränner runt i mig. Sorgen. Usch den här sorgen.

Jag är inte säker på att vår vänskap, din och min, inte hade runnit ut i en fin sand på en vacker strand och blivit till bara alldeles härliga och starka minnen. Jag är inte säker på att vi ens setts igen. Vi kanske hade blivit dem värsta av fiender om du vandrat kvar här på jorden. Nu tror jag att det är ganska omöjligt, men ingen vet. Allra minst jag.

Det jag vet är att jag hade behövt veta. Jag har inte fått älska dig klart. Min kärlek som jag behöver visa dig skvalpar runt i mig ovisad. Jag behöver få skratta med dig. Jag behöver få säga skojiga saker så du fnissar med mig. Busa med dig och berätta mina innersta tankar och hemligheter. Jag behöver dina råd och ditt nickande.

Jag behöver dig.

Jag behöver oss.

I förrgår när jag och sambo var och handlade så kom den där människan som är så lik dig gåendes mot oss. En iskall sten släpptes jätte, jätte, jättehårt i min mage. För en hundradel av en sekund levde du igen. Sen kom jag på att det inte var du för att du är ju död och kommer aldrig mer tillbaka. Då bara andades jag häftigt och tårarna som tillhör dig kunde inte hållas tillbaka. Jag grät för dig. Ännu en gång. Sambo tröstade.

Jag vill att du ska vara vid liv.

Du måste finnas, du måste. Hur kan du då överge mig?

I mina minnen går vi berusade en vårnatt upp och ner för umeås gator. Hand i hand och skrattar. Vinglande och modiga efter att ha talat inför kongressen. Min fina, vackra, modiga Martin, Martin, Martin som gick upp först i talarstolen och stod upp för det som är vi.

Min fina Martin som jag kunde läsa utan och innan. Även fast du gömde dig och försökte skydda. Andades ut när det var bara du och jag. Slutade ljuga och berätta om det som var du. Jag saknar dig så.

Vi kanske aldrig hade blivit dem bästa av vänner. Men jag hatar dig för att du dog ifrån mig så att jag inte ens kan få försöka.

Jag hatar dig för att du dog.