Martin.

Vad ska jag ta mig till av all sorg som emellanåt bränner runt i mig. Sorgen. Usch den här sorgen.

Jag är inte säker på att vår vänskap, din och min, inte hade runnit ut i en fin sand på en vacker strand och blivit till bara alldeles härliga och starka minnen. Jag är inte säker på att vi ens setts igen. Vi kanske hade blivit dem värsta av fiender om du vandrat kvar här på jorden. Nu tror jag att det är ganska omöjligt, men ingen vet. Allra minst jag.

Det jag vet är att jag hade behövt veta. Jag har inte fått älska dig klart. Min kärlek som jag behöver visa dig skvalpar runt i mig ovisad. Jag behöver få skratta med dig. Jag behöver få säga skojiga saker så du fnissar med mig. Busa med dig och berätta mina innersta tankar och hemligheter. Jag behöver dina råd och ditt nickande.

Jag behöver dig.

Jag behöver oss.

I förrgår när jag och sambo var och handlade så kom den där människan som är så lik dig gåendes mot oss. En iskall sten släpptes jätte, jätte, jättehårt i min mage. För en hundradel av en sekund levde du igen. Sen kom jag på att det inte var du för att du är ju död och kommer aldrig mer tillbaka. Då bara andades jag häftigt och tårarna som tillhör dig kunde inte hållas tillbaka. Jag grät för dig. Ännu en gång. Sambo tröstade.

Jag vill att du ska vara vid liv.

Du måste finnas, du måste. Hur kan du då överge mig?

I mina minnen går vi berusade en vårnatt upp och ner för umeås gator. Hand i hand och skrattar. Vinglande och modiga efter att ha talat inför kongressen. Min fina, vackra, modiga Martin, Martin, Martin som gick upp först i talarstolen och stod upp för det som är vi.

Min fina Martin som jag kunde läsa utan och innan. Även fast du gömde dig och försökte skydda. Andades ut när det var bara du och jag. Slutade ljuga och berätta om det som var du. Jag saknar dig så.

Vi kanske aldrig hade blivit dem bästa av vänner. Men jag hatar dig för att du dog ifrån mig så att jag inte ens kan få försöka.

Jag hatar dig för att du dog.

Jag och sambo har för jävla roliga konversationer. Jag skrattar varje dag. Det är så roligt att leva med honom. Vi har så kul han och jag.

Igår under fotbollsmatchen.

Jag- Han står med den i första hugget.

Henrik- Högsta hugg älskling. Första hugget..?

Jag- (Apflabb) Jag sa just att han står med den i första muttan! (fortsatt apflabb)

Förra veckan när vi låg och tittade på tv.

Henrik- Regnar det ute..?

Jag- Jag vet.

Henrik- Frågande tystnad

Jag- Eller frågade du om det regnade?

Henrik- Ja..

Jag- Jaha! Jag tror det.

Henrik- Du sa ju "jag vet" alldeles nyss?

Jag- Ja. (tjejigt fniss)

Idag i vardagsrummet när han spelar och jag busar med Elvis.

Jag- Älskling?

Henrik- Ja?

Jag- Du måste komma ihåg att du lovat mig att du ska älska mig för alltid!

Henrik- Jadå.

Paus

Henrik- Det blir jag påmind om vare gång jag ser dig.

Min finaste.

Bästa bästa han.