Nu tycker jag att det är nog.

För ungefär två år sedan, när jag var på närhetstorka. Hade inte pussats, kramats, hållit i handen eller gjort något annat som har med fysisk närhet att göra. You get the picture. Då träffade jag en kille på en match. Han charmade byxorna av mig. Bokstavligt talat. Men inte mer än så. Vi hånglade väl lite fram och tillbaka under en kortare tid. Men aldrig mer än så. Inte från min sida iallafall. Jag tyckte om att pussas, det var trevligt. Jag hade en ganska rolig period i mitt liv överlag under den perioden. Nu till poängen. Den här människan har en kompis, bästa vän skulle man kunna säga. Som jag föll handfallen för. Fjärilarna liknade mer pirajor i min mage, när jag var i hans närhet. Allt snurrade och jag kände mig som en elvisp. Alldeles underbart. Jag skulle nog aldrig ha fortsatt att umgås med "strulet" om det inte så olyckligt råkade vara min bättre hälfts bästa vän. Martin, som "strulet" heter. Har varenda jävla gång, praktiskt taget utan undantag börjat bråka med mig när vi ses. Antingen så är jag en dålig flickvän och han förståååår varför Henrik inte står ut med mig. Jag gråter. Tar åt mig. Vet inte varför. Eller så bråkar han om att jag sagt något som han uppfattar som underligt. Jag är en överkänslig nolla och jag tycker han är en elak diktator. Jag vaknade i natt, och förstod honom. På riktigt, utan sarkasm nu. Han tror ju verkligen att jag är en sådan som drar hem första bästa när jag känner för det. Det är ju hur han ser på mig. Jag förstår det. Men jag är trött på att jag hela jävla tiden måste tänka mig för och behandla honom som det han är för mig nu. Min partners vän. No more, no less. Han ser fortfarande en halvnaken Isabella som bara vill hångla lite. Tror jag. Nu lägger jag ord i hans mun. Detta är enbart min uppfattning, ingenting annat. Jag önskar bara att han kunde se när jag tar hand om hans bästa vän. När jag kramar honom, tröstar honom, håller hans hand när han är rädd. Duschar, skrattar, sover, pratar med honom. Lagar matlåda till honom. Diskar hans disk. Pillar i hans hår, plattar hans snus. Jag gör allt för honom. Hela tiden. Jag älskar honom gränslöst. Jag önskar bara att Martin kunde se detta och bortse från slampan som han förljde med hem en kväll i april.

Varje dag så står det i min kalender att jag ska hem och packa. Jag påminner mig själv om att detta måste göras idag! Varje dag. Varje dag åker jag inte hem och packar. Varje dag skjuter jag på det. Latmask är vad jag är.

Men igår, då åkte jag faktiskt hem och packade lite. Jätteskönt att sova i min mysiga säng. Alldeles solo. Umgicks lite med min stora lillebror också. Också mys. Han satt och tittade på film i vardagsrummet, och jag packade i köket. Jag älskar honom. Mycket!

Jag har bestämt mig för att när jag blir trettio ska jag komma på vad jag ska bli när jag blir stor. Då ska jag ha beslutat mig. Om jag mot all förmodan inte skulle ha kommit på vad jag vill syssla med så ska jag på måfå slå upp en sida i någon studiekatalog och söka till den utbildningen som jag bara råkar slå upp. Jag kan inte hålla på med detta hela mitt liv nämligen. Jag går sönder då. Antagligen kommer jag att gå sönder iallafall, men om jag fortsätter så som jag gör nu så kommer det att gå väldigt mycket fortare.

Min mamma frågade mig förra veckan någon gång om jag har prestationsångest. Om jag har större krav och förväntningar på mig själv än på andra. Jag svarade med frågan, har inte alla det? Men tydligen inte. Jag fungerar så att om jag inte kan vara bäst på något så gör jag det inte alls. Vare sig det gäller relationer, skola eller jobb. Jag rent utav vägrar vara medioker. Jag skall vara bäst och inget annat. Något annat finns inte. Det är ju fruktansvärt. Verkligen. Det gör mig sorgsen. Håller med min mor. Vem tror jag att jag är egentligen? Dessutom så undrar jag hur viktig jag tror att jag är för andra, som att de inte har något annat att pyssla med förutom att döma mig och hur jag väljer att leva mitt liv? Herre min ge. Hybris.

Väldigt, väldigt trött. Den där ölen igår skulle man kanske skippat. Men det var ju fotboll, och vi får kvala, det känns underbart. Vi kanske klarar av att klamra oss fast i allsvenskan.

Mr. Bättrehälft har blivit mer kärleksfull. Jag gillar det!