Jag har bestämt mig för att när jag blir trettio ska jag komma på vad jag ska bli när jag blir stor. Då ska jag ha beslutat mig. Om jag mot all förmodan inte skulle ha kommit på vad jag vill syssla med så ska jag på måfå slå upp en sida i någon studiekatalog och söka till den utbildningen som jag bara råkar slå upp. Jag kan inte hålla på med detta hela mitt liv nämligen. Jag går sönder då. Antagligen kommer jag att gå sönder iallafall, men om jag fortsätter så som jag gör nu så kommer det att gå väldigt mycket fortare.

Min mamma frågade mig förra veckan någon gång om jag har prestationsångest. Om jag har större krav och förväntningar på mig själv än på andra. Jag svarade med frågan, har inte alla det? Men tydligen inte. Jag fungerar så att om jag inte kan vara bäst på något så gör jag det inte alls. Vare sig det gäller relationer, skola eller jobb. Jag rent utav vägrar vara medioker. Jag skall vara bäst och inget annat. Något annat finns inte. Det är ju fruktansvärt. Verkligen. Det gör mig sorgsen. Håller med min mor. Vem tror jag att jag är egentligen? Dessutom så undrar jag hur viktig jag tror att jag är för andra, som att de inte har något annat att pyssla med förutom att döma mig och hur jag väljer att leva mitt liv? Herre min ge. Hybris.

Väldigt, väldigt trött. Den där ölen igår skulle man kanske skippat. Men det var ju fotboll, och vi får kvala, det känns underbart. Vi kanske klarar av att klamra oss fast i allsvenskan.

Mr. Bättrehälft har blivit mer kärleksfull. Jag gillar det!