Ojojoj.

Jag vill för det första hälsa mig själv välkommen tillbaka till min egen blogg och mitt skrivande.

Jag vill för det andra hälsa mina läsare välkomna tillbaka till ett nytt blogginlägg.

Så, välkomna tillbaka, jag och Ni.

Ja har varit på kurs. Varje gång jag är på kurs händer samma sak. Jag blir så pumpad med information, intryck, värderingar, erfarenheter o.s.v, o.s.v Så jag får syntaxerror-delux-el-humungus-komplex. Frågorna blir så ofantliga och omöjliga för mig att hantera . Jag får inget grepp. Frågorna blir grepplösa. Som slajm. Ju hårdare jag håller, desto mer glider det runt i mina kladdiga händer. En av frågorna är ju hur det kommer sig att man kan landa på månen, kopiera dna, insemineras, men man kan fan inte få ett tåg att fortsätta rulla när det blir minus och snö. Riktigt wierd. Har ju fått se ganska många sidor av kollektivtrafiken under denna vecka då jag varit tvungen att ta mig in till Svea Rikes härliga huvudstad.

Dag 1, måndag: Tåget försenat, folk skruvar sig, ler obekvämt åt männisan som står bredvid. Småpratar om hur kallt det är, hur länge man väntat. Folk helt enkelt hittar små glimtar i sina medmänniskor.

Dag 4, torsdag: Skrik, bråk, slagsmål, knuff, arga blickar mot sina fiender, som för tre dagar sedan var deras medmänniskor.

Rädda sig den som kan.

Det är så bräckliga vi är. Den svenska modellen raseras. Inte bara i trafiken. Inte bara i kön till kassan, inte bara i hemmet, i politiken, på jobbet. Överallt, varje dag och varje sekund, minut, timme på den dagen. Varje dag, varje vecka och månad. År ut och år in. Det är vidrigt. Hur vi luckras upp, som att vi är fantasia och ingentinget äter upp oss.

Allt vi behöver är lite tro och hopp.

Jag tror att människor hakat upp sig alldeles för mycket på vad de "är". Jag förstår inte. Vaddå "är"? Som att det var något absolut.

Det går väl att ändra på?

Det gäller bara att man bestämmer sig. Att vilja, att orka, att hitta inspiration till det, kanske inte är det lättaste. Som till exempel, så vill jag inte sluta röka. Jag gillar att röka. Jag tycker om att röka, och framför allt tycker jag lite extra mycket om rökare överlag. Mest av allt vill jag att man inte ska bli sjuk av att röka, mycket mer än jag vill sluta röka. Jag vill tydligen vara rökare mer än jag vill vara icke-rökare, annars hade jag slutat. Denna filosofi gäller nästan allt. Som att gå ner i vikt, vara positiv, vara trevlig, våga lita på folk, våga ringa obekväma samtal, prata inför en folkmassa, be om ursäkt, inte tycka om sig själv o.s.v Dessa saker kommer inte av sig själv en dag när man gnuggar bort ögon-bajset en morgon. Dessa saker får man bestämma sig för eller bestämma sig för att inte. Svårare eller mer komplicerat än så är det inte.

Pungt slut!

Ps. Min sanning är så klart den enda rätta!   

Ps2. Va i helvete är detta för nedrans smiley??? -->  <--WTF?

Jag tillhör arbetarrörelsen.

Det gör mig stolt.

Jag jobbar hårt för rättvisa. Jag anpassar mig för att alla ska få det stöd de behöver (ibland kräver). Jag sliter för solidaritet. Jag strider för att vår tillvaro tillsammans ska bli en där vi möts, som lika. Jag krigar för att lagar och avtal skall följas.

Jag tillhör arbetarrörelsen.

Det gör mig glad.

Jag går med fanan högt första maj. Jag håller hårt i den där den vajar i vinden, längst fram i tåget. Jag svettas blod för att marschera genom vårat våriga Stockholm. Med mod går jag med röd tröja och visar var jag står i denna oroliga värld. Skrattandes firar jag första maj, för i Sverige kan vi det.

Jag tillhör arbetarrörelsen.

Det gör mig lycklig!

Jag lär mig av mina kamrater. Mina kamrater lär av mig. Det är lycka.

Idag tänker jag göra som vilken medelålders svensk som helst och tala om detta fina väder vi fått. Tycker inte ni oxå det? Alldeles underbart. Snö. Vitt. Lysande vitt. Sådär som det lyser innan alla avgaser förpestar dess färg. För att inte tala om hundavföringen som syns så väl oxå. Men än så länge är det vitt. Solen skiner. Varmt på min panna. Samtidigt som jag fryser om öronen och är så kall om tårna att jag knappt känner de längre. Just den minuten jag stod där ute, just i den tiden, försvann allt. Skönt. Det var som att jag fick vila lite. Lite powernapp i snösolen, eller solsnön, eller va man nu ska kalla det.

Min bror heter Niklas.

Min bror älskar jag.

Min bror ville jag kasta framför en bil när vi va små.

Min bror och jag har nästan aldrig kommit överrens.

Min bror och jag kommer överrens nu.

Min bror och jag finns där för varandra.

Min bror är rolig.

Min bror är bra.

Min bror är snäll mot mig och det älskar jag.

Min bror kramar mig, när vi behöver det.

Min bror är smart.

Min bror får utstå all världens bekymmer, det hatar jag.

Min bror vill jag hjälpa så mycket det går.

Min bror, grön!

Jag brukar "googla" folk med jämna mellanrum. Speciellt mig själv. Hybris, jag vet. Men det får man. Jag googlar runt lite titt som tätt. Idag googlade jag min farmors pappa, som är känd för att ha översatt "My fair lady", bl.a mycket annat. Jag fick reda på att det är han som skrivit "Är det så här när man är kär när man är liten". Lustigt. Tänka sig att jag gått omkring och sjungit på den och inte haft den blekaste om att han skrivit den. Lustigt. Samma sak med "Äppelmelodi". Den har Sara lärt mig. Roligt faktiskt. För mig iallafall. Sen hur intressant det blev för er mina tappra besökare vet jag inte. Men det kommer roliga saker en annan dag.

Ajjökenfröken!

Denna vinter har jag varit lyckligare än vanligt. Det har krånglat lite med diverse relationer och jobb. Men jag har varit piggare och lättare att ha att göra med. Jag har på något underligt vis orkat mer, trots att mer har hänt. Jag har inte sovit bort hela helgerna av utmattning. Jag tror att det är för att det är så mycket snö. Det är vittevittevittvittvitt. Eller, nja, ibland lite halvbrunt, och ibland gult. Men det lyser mer när det är ljust. Jag tycker att detta är ljuvligt. Jag tycker att det är skönt att inte vilja hänga mig själv i valfritt rep, snöre, hopprep eller liknande.

Att gå ut, eller stanna inne och tycka att det är kul att vara vaken under vintern. Ny, och spännande upplevelse måste jag säga. Jajillare! Mucho!

Igår vaknade jag med ett huvud som vägde tre ton, dunkade och var varmt, fast jag frös. Ja, just precis, bakis. Usch. Skulle inte ha druckit den sista ölen. Skulle inte ha åkt hem så sent. Skulle ha druckit vatten innan jag gick å la mig. Men näe, jag vaknar med gårdagens smink utsmetat över hela fejset a´la Hank von Helvete. Munnen smakar fis, ja, ni fattar. Jag och Henrik simmar genom dagen med nöd och näppe. Men klockan fem får vi för oss att vi nog ska gå på bio. Jajjemen, vi beställer biljetter till 21.20 föreställningen. Jag frågar honom om det inte blir lite sent. Han tycker inte det. Så sagt och gjort så går vi på bio. Ser Sherlock Holmes. Under praktiskt taget hela filmen sover Henrik. Alltså, inte blundar, utan rycker till med apreflexer och har huvudet lutat helt bakåt och munnen halvöppen.

Jag ska aldrig mer gå så sent på bio. Speciellt inte med en bakis-Henrik.

Jag tyckte iallafall att filmen var superb.