Ojojoj.

Jag vill för det första hälsa mig själv välkommen tillbaka till min egen blogg och mitt skrivande.

Jag vill för det andra hälsa mina läsare välkomna tillbaka till ett nytt blogginlägg.

Så, välkomna tillbaka, jag och Ni.

Ja har varit på kurs. Varje gång jag är på kurs händer samma sak. Jag blir så pumpad med information, intryck, värderingar, erfarenheter o.s.v, o.s.v Så jag får syntaxerror-delux-el-humungus-komplex. Frågorna blir så ofantliga och omöjliga för mig att hantera . Jag får inget grepp. Frågorna blir grepplösa. Som slajm. Ju hårdare jag håller, desto mer glider det runt i mina kladdiga händer. En av frågorna är ju hur det kommer sig att man kan landa på månen, kopiera dna, insemineras, men man kan fan inte få ett tåg att fortsätta rulla när det blir minus och snö. Riktigt wierd. Har ju fått se ganska många sidor av kollektivtrafiken under denna vecka då jag varit tvungen att ta mig in till Svea Rikes härliga huvudstad.

Dag 1, måndag: Tåget försenat, folk skruvar sig, ler obekvämt åt männisan som står bredvid. Småpratar om hur kallt det är, hur länge man väntat. Folk helt enkelt hittar små glimtar i sina medmänniskor.

Dag 4, torsdag: Skrik, bråk, slagsmål, knuff, arga blickar mot sina fiender, som för tre dagar sedan var deras medmänniskor.

Rädda sig den som kan.

Det är så bräckliga vi är. Den svenska modellen raseras. Inte bara i trafiken. Inte bara i kön till kassan, inte bara i hemmet, i politiken, på jobbet. Överallt, varje dag och varje sekund, minut, timme på den dagen. Varje dag, varje vecka och månad. År ut och år in. Det är vidrigt. Hur vi luckras upp, som att vi är fantasia och ingentinget äter upp oss.

Allt vi behöver är lite tro och hopp.