Igår vaknade jag med ett huvud som vägde tre ton, dunkade och var varmt, fast jag frös. Ja, just precis, bakis. Usch. Skulle inte ha druckit den sista ölen. Skulle inte ha åkt hem så sent. Skulle ha druckit vatten innan jag gick å la mig. Men näe, jag vaknar med gårdagens smink utsmetat över hela fejset a´la Hank von Helvete. Munnen smakar fis, ja, ni fattar. Jag och Henrik simmar genom dagen med nöd och näppe. Men klockan fem får vi för oss att vi nog ska gå på bio. Jajjemen, vi beställer biljetter till 21.20 föreställningen. Jag frågar honom om det inte blir lite sent. Han tycker inte det. Så sagt och gjort så går vi på bio. Ser Sherlock Holmes. Under praktiskt taget hela filmen sover Henrik. Alltså, inte blundar, utan rycker till med apreflexer och har huvudet lutat helt bakåt och munnen halvöppen.

Jag ska aldrig mer gå så sent på bio. Speciellt inte med en bakis-Henrik.

Jag tyckte iallafall att filmen var superb.