För ungefär två år sedan, när jag var på närhetstorka. Hade inte pussats, kramats, hållit i handen eller gjort något annat som har med fysisk närhet att göra. You get the picture. Då träffade jag en kille på en match. Han charmade byxorna av mig. Bokstavligt talat. Men inte mer än så. Vi hånglade väl lite fram och tillbaka under en kortare tid. Men aldrig mer än så. Inte från min sida iallafall. Jag tyckte om att pussas, det var trevligt. Jag hade en ganska rolig period i mitt liv överlag under den perioden. Nu till poängen. Den här människan har en kompis, bästa vän skulle man kunna säga. Som jag föll handfallen för. Fjärilarna liknade mer pirajor i min mage, när jag var i hans närhet. Allt snurrade och jag kände mig som en elvisp. Alldeles underbart. Jag skulle nog aldrig ha fortsatt att umgås med "strulet" om det inte så olyckligt råkade vara min bättre hälfts bästa vän. Martin, som "strulet" heter. Har varenda jävla gång, praktiskt taget utan undantag börjat bråka med mig när vi ses. Antingen så är jag en dålig flickvän och han förståååår varför Henrik inte står ut med mig. Jag gråter. Tar åt mig. Vet inte varför. Eller så bråkar han om att jag sagt något som han uppfattar som underligt. Jag är en överkänslig nolla och jag tycker han är en elak diktator. Jag vaknade i natt, och förstod honom. På riktigt, utan sarkasm nu. Han tror ju verkligen att jag är en sådan som drar hem första bästa när jag känner för det. Det är ju hur han ser på mig. Jag förstår det. Men jag är trött på att jag hela jävla tiden måste tänka mig för och behandla honom som det han är för mig nu. Min partners vän. No more, no less. Han ser fortfarande en halvnaken Isabella som bara vill hångla lite. Tror jag. Nu lägger jag ord i hans mun. Detta är enbart min uppfattning, ingenting annat. Jag önskar bara att han kunde se när jag tar hand om hans bästa vän. När jag kramar honom, tröstar honom, håller hans hand när han är rädd. Duschar, skrattar, sover, pratar med honom. Lagar matlåda till honom. Diskar hans disk. Pillar i hans hår, plattar hans snus. Jag gör allt för honom. Hela tiden. Jag älskar honom gränslöst. Jag önskar bara att Martin kunde se detta och bortse från slampan som han förljde med hem en kväll i april.

 

mamma

11 november 2009 17:20

underbart, tårarna rinner, förstår precis!

http://www.stayingalive.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej min fina Blogg. Förlåt för att jag gömt dig i mina understa mest nedgrävda tankar och planer. Jag har längtat så mycket efter dig. Jag har låtit vatten rinna under broar och tid har blivit en evighet. Jag behövde bli lite hel igen efter Charlie k...

Jag känner bloggens lockrop. Jag vill inte vara utan den, och nu har jag nog blivit tillräckligt lugn igen. Det var ett helvete att ta mig från trasig till relativt hel igen. Jag välkomnar mig. Och Dig! ...

Ja, det här med att somna i vagnen gick sådär. Jag fick panik efter fem minuters skrikande och tänkte "herreguuud, han kan ske är för liten. Jag kanske inte kan pressa så här hårt från början??". Så vi va på bvc igår och idag. Då frågade jag hur vi s...

Nu har jag nattat bebisen i vagnen i hallen. Förhoppningsvis får han sova ordentligt ett tag nu. För han har slutat skrika oss döva på kvällarna, men också slutat sova. Typ helt. Han vaknar till minst en gång i timmen. Gnyr, gnäller, vädjar till oss ...

Idag kommer det en försäkringsrådgivare till oss och ska prata försäkringar. Fan va vuxet. Tänk. Jag. Vuxen? Haha!...