Idag är jag helt trasig. Så fort jag reser mig blir jag slut och behöver egentligen ta en paus. Spegelbilden ser ut som jävla jabba the hut. Det ser ut som jag inte har någon hals kvar. Nedanför örsnibbarna går det liksom bara utför. Fetto! Inte sådär fin gravid utan jävla fetto, sladdrigt fetto! Blä!

Igår var Asna här. Hon var här och lämnade ett bälte till mig som jag kan ha. Det stöder jätteskönt. Plus att det inte är skitfult. Det är ju alltid ett plus. Tänk vad ens krav sänks i och med att man blir gravid. Nu är man lycklig om man kan få ett stödbälte som inte är skitfult. Haha.

Hon hade med sig en kudde också. En sådan som man kan ha som amningskudde eller mellan låren när man sover. Det är jätteskönt för höfterna att ha en kudde mellan låren. Dem där kuddarna är svindyra så jag blev jätteglad!

Vi hade skitkul. Hon berättade om hennes mardrömsförlossning, som hon berättat om förut, men den var så sjukt mycket roligare nu när man själv är ett preggo-fetto. Hon hjälper liksom till att avdramatisera förlossningen. Hon berättar om att hon inte fattade varför hon skulle vilja ha lavemang, "så du kan ju gissa hur glad barnmorskan blev när jag sket på henne" säger hon. Jag skrattade så jag skrek. Hennes dotter vägde 5200 gram. Så hon förklarade känslan  "som att hela skitan skulle spricka *konstpaus* och det gjorde den ju också men jag lever".