Igår när jag och sambo låg i sängen och småpratade innan vi skulle somna. Egentligen tycker jag inte att man ska prata i sängen, man får sömnproblem av det. Eller, jag brukar få svårt att sova då. Men vi låg i alla fall och pratade lite om dagen och dylikt. Det blev tyst en stund. Under den stunden så tänkte jag tillbaka till när vi precis träffats. Känslan som sköljde över mig var att jag är förvånad nu att han stått ut med mig. Han är så mycket mer än jag är. Han är så annorlunda. Han är så  omtänksam och hjärtlig. Han tycker aldrig illa om någon, om han gör det så finns det garanterat belägg för det. Han stannar alltid vid övergångsställen. Han ställer upp och lyssnar och hämtar och löser. Han är mer människa än dem flesta jag träffat. Att han skulle välja att vara med mig mer än två veckor var för mig i början helt osannolikt. Jag sa till honom att jag i början aldrig hade trott att han skulle fortsätta att leva med mig så länge som han gjort. Han svarade med att han  visste att jag tänkte så eftersom att jag hela tiden sa det. Han härmade min röst och sa: "Du kommer aldrig står ut med mig. Du kommer aldrig stå ut med mig." Det var ganska jobbigt när du sa så hela tiden sa han efteråt.

Det sköt mig rakt in i min bröstkorg. Usch. Fy, vad sorgligt. Fy fan va hemskt sårad, trasig, liten och osäker jag var när han och jag träffades. Dum, framförallt dum var jag. Om jag som är med mig hela tiden, säger att ingen står ut med mig så är det väl klart att folk tror på det. Vad är det för jävla reklam. "Jaja, stanna du, men du kommer lämna mig sen för jag är hemsk. Tror du mig inte? Nämen då ska du få se. Jag är verkligen skithemsk, du kommer aldrig att kunna gilla mig länge."

Jag började gråta. Kanske mest av lättnad att inte vara så mycket den människan längre. Jag har nog inte förstått hur mycket av mig som tidigare förhållanden ätit upp och förstört. Det är dött och nergrävt för längesen, men ibland gör det sig påminnd hur illa sargad jag blivit av det. Hur jävla förstörd jag varit.

Men det är över nu. Hoppas han står ut hela livet med mig och att vi är lyckliga tillsammans. Det skulle jag tycka var kul.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej min fina Blogg. Förlåt för att jag gömt dig i mina understa mest nedgrävda tankar och planer. Jag har längtat så mycket efter dig. Jag har låtit vatten rinna under broar och tid har blivit en evighet. Jag behövde bli lite hel igen efter Charlie k...

Jag känner bloggens lockrop. Jag vill inte vara utan den, och nu har jag nog blivit tillräckligt lugn igen. Det var ett helvete att ta mig från trasig till relativt hel igen. Jag välkomnar mig. Och Dig! ...

Ja, det här med att somna i vagnen gick sådär. Jag fick panik efter fem minuters skrikande och tänkte "herreguuud, han kan ske är för liten. Jag kanske inte kan pressa så här hårt från början??". Så vi va på bvc igår och idag. Då frågade jag hur vi s...

Nu har jag nattat bebisen i vagnen i hallen. Förhoppningsvis får han sova ordentligt ett tag nu. För han har slutat skrika oss döva på kvällarna, men också slutat sova. Typ helt. Han vaknar till minst en gång i timmen. Gnyr, gnäller, vädjar till oss ...

Idag kommer det en försäkringsrådgivare till oss och ska prata försäkringar. Fan va vuxet. Tänk. Jag. Vuxen? Haha!...