Jag känner mig så otillräcklig. Jag kan inte ens bära och nära mitt eget barn. Han är inte ens klar och redan är jag en dålig mamma. Jag vet att sanningen inte är så enkel men idag är jag så ynklig. Känner mig uttömd.

Jag har i alla fall varit och handlat juice idag. Så jag gör det jag kan.

Något som är härligt är att bebis är livlig trots bristen på näring. Jag låg i badet, och helt plötsligt bara gungar vattnet till. Sen en gång till. Och igen. Magen gungade till i vattnet med härlig bubblor i. Det var härligt. Jag har inte ihjäl honom. Det är ju alltid en tröst.

I morse (eller jag skulle kalla det i natt) klockan fem ungefär så vaknade jag av ett vackert sken genom gardinerna. Jag låg och tittade sömndrucken på mönstrena det bildade på tapeten. Sen började en bil tuta. Det tutade i ungefär tio minuter i streck. (Fan vad svårt att veta om det ska vara streck, eller sträck.) Sambo vaknade och undrar ordagrant vad helvete det är som händer. Jag drog undan gardinerna, och ser att min kompis sambos bil står i lågor. Då menar jag verkligen lågor, som att det är en majbrasa. Det är vackert men ruskigt skrämmande. Sambo säger, ring ettetttvå! Jag ringer, dem svarar med att det redan är larmat, brandbil på väg. Jag råkar veta att kompisen jag har träffade hennes sambo innan han separerat från sin fru. Det är en smutsig historia mellan de tre. Vänskap och äktenskap passar uppenbarligen inte så bra ihop med otrohet och lögner. Hade jag varit hans fru kan jag inte garantera att inte jag också tuttat eld på hans nya bil. Men men. Jag tog en suddig bild med skakiga morgon-händer genom en smutsig ruta.