För ett par år sedan hade jag lite bacillskräck. Jag ville borsta tänderna ofta och tvätta händerna ofta. Jag tvättade kläder som jag inte ens använt. Det blev vana att duscha två gånger om dagen. Allt bara var vana. Det kröp på mig när jag bodde själv. Jag hade en svår tid då. Jag var jävligt nere och ensammen. Det var bra för mig att gå igenom det. Men det var svårt och mina små ocd´s blev mina rutiner. Ju bättre jag mådde sen, desto mindre av mina knäpposaker hade jag för mig. Tills jag blev helt normal. Nej, ok inte helt. Men så gott som.

Nu när jag blivit gravid verkar dessa jävla ticks letat sig tillbaka. Det började med att jag inte får tömma kattlådan. Sen var jag tvungen att borsta tänderna efter att jag spytt varje gång. Så var det igång. Sambo får inte smaka på något jag ska smaka på efter honom. Kläder tvättas trots att de just kommit ur torkskåpet, men jag kanske tycker att de legat på en stol ovikt för länge. Jag får ont i magen om jag inte tvättat händerna på för länge. Jag hoppas att det går över snart. Så här kan man inte hålla på.

Hugo Boss. Han är min allra bästa vän. Mer bästa vän än de flesta andra vänner jag haft, eller har för den delen. Han har tröstat mig när jag varit ensammen. Han har bråkat med mig, och sen blivit sams. Han håller mig sällskap och vet så fort något står mindre rätt till. Han får mig att skratta som fan. Fast han kan ju samtidigt göra mig galet förbannad. Han är min bästa vän.

Jag skulle verkligen vilja ha en massa Stig Lindberg saker. Blandade saker. Det behöver inte höra ihop alls. Ett tefat här en askkopp där.

Så himla fina saker. Jag gillar berså mest tror jag. Men hans stengods är ju oemotståndligt vackert. Tycker jag.