Hallå därute in the cyberspace. Sambo fyller år 18.e juni. Tänkte bara allmänt bjuda in på fika då. Mest sådär för att ses innan vi åker iväg och pressar ut en ny familjemedlem. Som dem som läser kanske förstår är detta en inbjudan till familjen så stå inte med en platta bärs på trappen och förvänta er brakfest. Aight..?

Ni kan väl komentera inlägget om ni vill komma?

Puss som fan!

Det händer inte så mycket här borta, förutom att bebisen växer som att den går på anabola. Med tanke på resten av familjens storlek på ungar när dem ploppar ut är jag livrädd för att det nog är en fyra-, femkilos kloss jag ska trycka fram. Jag har så där lagom lust att göra det. Får man vara sövd under förlossningen?

Om två veckor åker vi upp till Hudik. Jag gissar på att jag kommer att vara jättespänd inför att vi ska åka upp och sen när vi väl är där så kommer jag att slappna av och förlossningen gå igång samma sekund som vi släpper ner väskorna på golvet.

Nu står vagnen i hallen och spjälsängen i sovrummet. Bilbarnstolen kirrad. Bara bebis som fattas då.

Jag är jättekär i Henrik.

I förra veckan skulle jag åka förbi Huddinge, då tänkte jag för en sekund att jag skulle kunna ringa brorsan och ses en stund, typ en kaffe eller så. Det går ju för fan inte. Då måste jag ju åka till Skövde för bövelen. Prutt. Det suger att vi inte bara kan hänga en stund om vi känner för det.

Jag är en människa som tror på att man inte ska låna ut det man inte har råd att bli av med. (Min mamma har lärt mig det efter att ideligen bli besviken när det går sönder eller när man inte får tillbaks.) Saker går sönder, saker säljs, ges bort o.s.v Det som är för alltid är det man ska hålla sig hårt vid. Relationer, upplevelser och minnen. Jag lägger väldigt lite värde i fysiska ting. Jag ger gärna bort kläder och saker jag inte använt på länge. Jag njuter av att mitt "skräp" används igen av andra människor. Dessutom är det jävligt miljövänligt att åreanvända.

Men idag var vi på loppis i Hågelby. Mest bara för att "titta". Typ bebisprylar, man har ju dem så kort tid. (Prylarna, inte bebisen.) Då gick vi förbi ett bord som hade en "Friis"-väska. Jag vände mig till sambo och sa att jag skulle kunna betala hur mycket som helst för den väskan. Om jag kunde. Det är en väska som jag varit och "hälsat på" i en affär flera gånger. Den har slutat produceras. Den kostar 1500:- ny. Jag skulle aldrig ha råd med 1500:- för en väska. En tjej hann precis före mig och fick väskan för 40 pix. Fyrtio en kronor. Det kan man panta ihop. Jag blev så sur så jag grät. Jävlar vad med svordommar det kom flygandes ur min mun.

Töntigt.

Fy fan vad jag är pinsam ibland. Det är en väska, herregud, skärp dig kvinna, borde någon sagt till mig. Usch. Jag skäms ju tio minuter senare. Men just i den stunden blev jag så jävla besviken för att jag var så nära att äga den väskan jag velat ha så länge. Men varför i hela friden har jag velat ha en väska så länge? Vem bryr sig vilken väska jag har eller för den delen inte har?

Löjl.

Nu är den i alla fall släppt och jag är jätteglad att vi hittade jättefina och oslitna bebiskläder för 60:- och en bärsele från babybjörn för 150:-. Riktiga kap.

Igår pratade jag med en kollega på förbundet. Hon jobbar med studier. Hon och Martin har jobbat med studier "tillsammans". Han har ju suttit på ett kontor i Sthlm och hon nere i Linköping. Vi pratade om andra styrelsemedlemmar på mitt jobb och hon frustade fram att jag är sååå saknad. Hur ska det gå utan mig..? Värmde mig lite. Men bara lite eftersom att jag tycker att det är jävligt mumsigt att inte jobba.

Vi pratade om pride, hon ska stå i vårat tält vi har där. Hon får stå där varje år, aldrig jag. Suck, nästa år ska jag fan stå där. Punkt och jävla slut. Vi pratade om bebis, när han kommer och att jag hoppas jag kommer palla med att gå i pridetåget. Hon sa att hon ville se mig och sa att hon ska upp till Stockholm för att. Paus. Lite obekväm stämning. Hon ska upp till Stockholm för att ta itu med Martins studieverksamhet. Hon ska logga in med hans namn och ta hand om det han lämnat. Usch. Tårarna bränner som svavel bakom ögonlocken.

Min Martin. Den sorg du åsamkat mig kommer jag aldrig förlåta dig för. Eller, ok, jag förlåter dig om du kommer tillbaka. Då lovar jag att inte vara arg på dig. Då har du amnesti. Men bara om du kommer tillbaka till mig.

Jag väntar på att det ska göra inte skitont att prata om honom. Jag vill att jag ska inte gråta så fort han kommer på tal. Men jag vet faktiskt helt ärligt inte hur jag ska hantera att han är borta. Jag kan inte det. Det snörper sig i halsen, det hoppar något ondskefullt på bröstkorgen som tar allt syre och jag kan knappt säga hans namn utan att de salta tårarna letar sin väg ut.

Martin, snälla om jag snart, snart kan få känna att det i alla fall va kul så länge det varade istället för att vara arg på dig för att du försvann. Tack på förhand. Puss och kram!

Har precis klivit ur badet. Alldeles varm. Ska ta på mig pyjamasen och helt från ingenstans kan jag knappt få igen den. Vad? Varför får jag inte igen pyjamas-skjortan som jag fick igen igår? (Nej tack, behöver inte förklarat för mig vad som händer när man har bulle in the ugn, aight? ;))

Helt obegripligt. Bara sen igår. En dag senare och knappen når knappt hålet. Ska det fortsätta så här i en månad nu dag för dag? Hjälp mig i så fall. För då kommer magen i sig vara större än hela jag är nu.