Igår pratade jag med en kollega på förbundet. Hon jobbar med studier. Hon och Martin har jobbat med studier "tillsammans". Han har ju suttit på ett kontor i Sthlm och hon nere i Linköping. Vi pratade om andra styrelsemedlemmar på mitt jobb och hon frustade fram att jag är sååå saknad. Hur ska det gå utan mig..? Värmde mig lite. Men bara lite eftersom att jag tycker att det är jävligt mumsigt att inte jobba.

Vi pratade om pride, hon ska stå i vårat tält vi har där. Hon får stå där varje år, aldrig jag. Suck, nästa år ska jag fan stå där. Punkt och jävla slut. Vi pratade om bebis, när han kommer och att jag hoppas jag kommer palla med att gå i pridetåget. Hon sa att hon ville se mig och sa att hon ska upp till Stockholm för att. Paus. Lite obekväm stämning. Hon ska upp till Stockholm för att ta itu med Martins studieverksamhet. Hon ska logga in med hans namn och ta hand om det han lämnat. Usch. Tårarna bränner som svavel bakom ögonlocken.

Min Martin. Den sorg du åsamkat mig kommer jag aldrig förlåta dig för. Eller, ok, jag förlåter dig om du kommer tillbaka. Då lovar jag att inte vara arg på dig. Då har du amnesti. Men bara om du kommer tillbaka till mig.

Jag väntar på att det ska göra inte skitont att prata om honom. Jag vill att jag ska inte gråta så fort han kommer på tal. Men jag vet faktiskt helt ärligt inte hur jag ska hantera att han är borta. Jag kan inte det. Det snörper sig i halsen, det hoppar något ondskefullt på bröstkorgen som tar allt syre och jag kan knappt säga hans namn utan att de salta tårarna letar sin väg ut.

Martin, snälla om jag snart, snart kan få känna att det i alla fall va kul så länge det varade istället för att vara arg på dig för att du försvann. Tack på förhand. Puss och kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej min fina Blogg. Förlåt för att jag gömt dig i mina understa mest nedgrävda tankar och planer. Jag har längtat så mycket efter dig. Jag har låtit vatten rinna under broar och tid har blivit en evighet. Jag behövde bli lite hel igen efter Charlie k...

Jag känner bloggens lockrop. Jag vill inte vara utan den, och nu har jag nog blivit tillräckligt lugn igen. Det var ett helvete att ta mig från trasig till relativt hel igen. Jag välkomnar mig. Och Dig! ...

Ja, det här med att somna i vagnen gick sådär. Jag fick panik efter fem minuters skrikande och tänkte "herreguuud, han kan ske är för liten. Jag kanske inte kan pressa så här hårt från början??". Så vi va på bvc igår och idag. Då frågade jag hur vi s...

Nu har jag nattat bebisen i vagnen i hallen. Förhoppningsvis får han sova ordentligt ett tag nu. För han har slutat skrika oss döva på kvällarna, men också slutat sova. Typ helt. Han vaknar till minst en gång i timmen. Gnyr, gnäller, vädjar till oss ...

Idag kommer det en försäkringsrådgivare till oss och ska prata försäkringar. Fan va vuxet. Tänk. Jag. Vuxen? Haha!...