Igår pratade jag med en kollega på förbundet. Hon jobbar med studier. Hon och Martin har jobbat med studier "tillsammans". Han har ju suttit på ett kontor i Sthlm och hon nere i Linköping. Vi pratade om andra styrelsemedlemmar på mitt jobb och hon frustade fram att jag är sååå saknad. Hur ska det gå utan mig..? Värmde mig lite. Men bara lite eftersom att jag tycker att det är jävligt mumsigt att inte jobba.

Vi pratade om pride, hon ska stå i vårat tält vi har där. Hon får stå där varje år, aldrig jag. Suck, nästa år ska jag fan stå där. Punkt och jävla slut. Vi pratade om bebis, när han kommer och att jag hoppas jag kommer palla med att gå i pridetåget. Hon sa att hon ville se mig och sa att hon ska upp till Stockholm för att. Paus. Lite obekväm stämning. Hon ska upp till Stockholm för att ta itu med Martins studieverksamhet. Hon ska logga in med hans namn och ta hand om det han lämnat. Usch. Tårarna bränner som svavel bakom ögonlocken.

Min Martin. Den sorg du åsamkat mig kommer jag aldrig förlåta dig för. Eller, ok, jag förlåter dig om du kommer tillbaka. Då lovar jag att inte vara arg på dig. Då har du amnesti. Men bara om du kommer tillbaka till mig.

Jag väntar på att det ska göra inte skitont att prata om honom. Jag vill att jag ska inte gråta så fort han kommer på tal. Men jag vet faktiskt helt ärligt inte hur jag ska hantera att han är borta. Jag kan inte det. Det snörper sig i halsen, det hoppar något ondskefullt på bröstkorgen som tar allt syre och jag kan knappt säga hans namn utan att de salta tårarna letar sin väg ut.

Martin, snälla om jag snart, snart kan få känna att det i alla fall va kul så länge det varade istället för att vara arg på dig för att du försvann. Tack på förhand. Puss och kram!