Jag är en människa som tror på att man inte ska låna ut det man inte har råd att bli av med. (Min mamma har lärt mig det efter att ideligen bli besviken när det går sönder eller när man inte får tillbaks.) Saker går sönder, saker säljs, ges bort o.s.v Det som är för alltid är det man ska hålla sig hårt vid. Relationer, upplevelser och minnen. Jag lägger väldigt lite värde i fysiska ting. Jag ger gärna bort kläder och saker jag inte använt på länge. Jag njuter av att mitt "skräp" används igen av andra människor. Dessutom är det jävligt miljövänligt att åreanvända.

Men idag var vi på loppis i Hågelby. Mest bara för att "titta". Typ bebisprylar, man har ju dem så kort tid. (Prylarna, inte bebisen.) Då gick vi förbi ett bord som hade en "Friis"-väska. Jag vände mig till sambo och sa att jag skulle kunna betala hur mycket som helst för den väskan. Om jag kunde. Det är en väska som jag varit och "hälsat på" i en affär flera gånger. Den har slutat produceras. Den kostar 1500:- ny. Jag skulle aldrig ha råd med 1500:- för en väska. En tjej hann precis före mig och fick väskan för 40 pix. Fyrtio en kronor. Det kan man panta ihop. Jag blev så sur så jag grät. Jävlar vad med svordommar det kom flygandes ur min mun.

Töntigt.

Fy fan vad jag är pinsam ibland. Det är en väska, herregud, skärp dig kvinna, borde någon sagt till mig. Usch. Jag skäms ju tio minuter senare. Men just i den stunden blev jag så jävla besviken för att jag var så nära att äga den väskan jag velat ha så länge. Men varför i hela friden har jag velat ha en väska så länge? Vem bryr sig vilken väska jag har eller för den delen inte har?

Löjl.

Nu är den i alla fall släppt och jag är jätteglad att vi hittade jättefina och oslitna bebiskläder för 60:- och en bärsele från babybjörn för 150:-. Riktiga kap.