Jag har hela mitt liv haft komplex. Eller, rättare sagt så har jag varti medveten om mina fel och brister. Fel och brister enligt mig vill säga. Jag har alltid haft ett "större" komplex, och resten av kroppen som i mitt huvud bestått av mindre komplex. Tänderna är för si och magen är för så. Låren är för långa och brösten för stora. Näsan är potatis och örsnibbarna hänger. Under hela tiden jag brytt mig om dessa komplex. För det gör man med komplex. De tar upp en hiskelig massa tid i ens huvud. Varje gång spegelbilden är framför en så är det enda man ser alla fel och om det nu finns något som man gillar med spegelbilden så över-gillar man det och försöker kompensera med det man hatar. Jag utgår ifrån att nästan alla känner igen sig.

Men, förstår ni att idag så kände jag inte så när jag tittade på mig själv i spegeln. Det kändes som ingenting alls. Det var jag. Varken ful eller snygg. Inget överkompenserande eller hatande. Bara jag, som jag. Vilken underlig känlsa. Att inte bry sig något vidare om spegelbilden. Att jag dög.

Jag har mer och mer fått smaken av den känslan under min graviditet. Det kanske tillhör att få känna sig hyvens. Inte skit-bra som jag kan kontra alla skit-dagar med. Utan bara, tjena bruden, här är du? Jaha, nice.

Det känns lite moget. Är tiden här nu? När jag är så kallat mogen?