Ibland blir jag trött. Ofta blir jag trött. Vad är det för fel på människor som tror att det är ok att låta sina fördommar gå ut över sina handlingar? Jag har också fördommar, antagligen fler och större än dem flesta i min närhet har. Men jag låter de inte gro. Jag vet att de bara är fördommar. Jag tänker på att dem finns och kväver dem. Varje dag. Men, så finns det ju dem som tycker att fördommar får man ha för det är ju sanning. Det är sanning att invandrare har en kvinnofientlig kultur. Det är sanning att alla romer snor. Det som är värst är den som bor i någon random jävla svennebanan- förort (läs typ Tullinge, stuvsta, solna o.s.v.) säger med trygghet och säkerhet i rösten "alla vet ju att det är så".

Really? Alla vet det? Hm? Jag vet inte det. Jag känner inte tillräckligt med varken romer eller invandrare för att kunna göra den bedömningen. Jag gick i gymnasiet med fem kurder, tjejer, dem blev inte mördade av varken sina bröder, farbröder eller fädrer. Dem hade en tid där dem skulle vara hemma på kvällarna och dem fick inte ränna ute på helgerna. Deras föräldrar betalade hela deras utbildning för att dem ska kunna studera på högskolenivå och inte ha skulder. Thats it. Jag har inga belägg för att påstå att ett visst folkslag skulle bete sig på varken det ena eller det andra sättet. Men det är klart, "alla vet det" funkar ju för att försvara sina fördommar uppenbarligen.

Alla vet att det bara är blattar (eller turkar som folk har för vana att säga, vare sig du är från afrika eller grekland) som felparkerar med flit. Hur orkar man ens lägga ner energi på om det är en blatte eller ej? Människan är dum i huvudet, och ärligt talat så tycker inte jag heller om människor som är dumma i huvudet. Det är ju självklart bara blattar som förnedrar och förtrycker sina kvinnor. Dem där anabola-stinna svennarna som slår och låser in sina brudar då? Om vi ändå låter fördommarna flöda? Alla vet ju att det är så!

Alla vet ju att det är majoriteten blattar som sitter inne. Jo, ok. Det är majoriteten med utländsk härkomst, vilket betyder att deras familjer flytt från en vardag som antagligen inte ser ut riktigt som här. Till att bo fattigt och ha väldigt små förutsättningar att lyckas här. Dem har lärt sig att alla vet. Alla vet det.

Men om vi ändå ska kategorisera, så undrar jag om någon vet vad majoriteten som sitter inne har för kön..? 93 procent är män. Jajjemen. 93 procent. Så om vi vänder på det så är det ni, idioter till män som kostar samhället massa jävligt onödiga pengar. Vi skulle klara oss ganska bra om vi bara hade ett antal spermier att hålla oss levande med, så kan vi bara göra abort när vi vet att det är en pojke vi är gravida med. Problemet löst. Alla vet ju det!

Hörni..? Jag buzzar. Kolla in savesmart.se, där finns ganska bra erbjudanden.

Bränt barn...

Jag hörde texten ordentligt för ett tag sen. När jag åkte bil. Det rann salta hårda tårar längs kinderna. För det var orden i följd som kom ur bilradion som förklarade min förra verklighet. Det brändes. Det frätte in under huden för att det stämde.

"This morning, you wake, a sunray hits your face
smeared makeup as we lay in the wake of destruction
hush baby, speak softly, tell me you're awfully sorry
that you pushed me into the coffee table last night
so I can push you off me
try and touch me so I can scream at you not to touch me
run out the room and I'll follow you like a lost puppy
baby, without you, I'm nothing, I'm so lost, hug me
then tell me how ugly I am, but that you'll always love me
then after that, shove me, in the aftermath of the
destructive path that we're on, two psychopaths but we
know that no matter how many knives we put in each other's backs
that we'll have each other's backs, 'cause we're that lucky
together, we move mountains, let's not make mountains out of molehills,
you hit me twice, yeah, but who's countin'?
I may have hit you three times, I'm startin' to lose count
but together, we'll live forever, we found the youth fountain
our love is crazy, we're nuts, but I refused counselin'
this house is too huge, if you move out I'll burn all two thousand
square feet of it to the ground, ain't shit you can do about it
with you I'm in my fucking mind, without you, I'm out it"

...Skyr elden.

Nu sitter jag här. I trygghet. Med en hand, en varm, omtänksam. En hälft som får mig att skratta, som tänder mig till tusen och ger mig precis det som jag längtat efter så länge. Den kärleken. Den kärleken jag får ge och ta del av varje dag, är värt allt. Allt någonsin.

I morse så vaknade jag av att min gammelgubbe till katt skrek. Han skrek. Och skrek. Sen skrek han. Och skrek. Jag tänkte att jag har väl inget annat val än att gå upp och kolla vad fan han fått för sig att skrika om. Han satt utanför min sovrumsdörr och ylade. Jag frågade vad problemet var. Han är en katt så det är klart att jag inte fick något svar. Jag frågade igen. Han skrek. Jag tänkte att han nog blivit galen. Ignorera tänkte jag var det bästa svaret från min sida. Han skrek. Jag gick ut i köket och drack lite vatten sen gick jag in på toaletten och satte mig för att kissa, då kom han kutandes som en jävla Usain Bolt. Hoppade ett jättehopp rakt ner i kattlådan och pissade som en dyngfull karl. Han va alltså kissnödig. Men dörren hade inte ens varit stängd. Den kanske va lite igenskjuten, men han hade lätt kunnat öppna dörren. Stackarn. Han va så himla kissnödig. Lilla kompisen. Jag gick ut från toan. Då kryper Optimus den lilla djävulen fram från något jävla skrymsle och smyg-puttar igen toadörren och ser fruktansvärt lömsk ut. Sen lägger han sig precis framför dörren. Det var alltså så att Optimus puttat igen dörren för att Hugo inte skulle komma in. Dem är så underhållande så mina kompisar.

Jag pallar inte skriva om dem senaste veckorna. Hektiskt och kul har det varit. Här är bilder istället. Titta och njut.

Ska vi leka "hitta katten"?

      Behöver jag berätta att han är lite som ett plåster..?

  Jag gjorde pannkakor på pannkaksdagen/fettisdagen/internationella kvinnodagen. De blev så jävla goda.

Igår kväll innan vi somnade hade vi ett samtal som lät exakt så här:

Jag- Babe..?

Sambo- Va??

Jag- Oj. Förlåt, sov du?

Sambo- Ja. Lite.

Jag- Du vet väl att dem kommer fråga dig om du vill kolla på moderkakan sen..?

Sambo- Jaha.

Jag- Kommer du göra det?

Sambo- Jag vet nog inte riktigt vad det är för något?

Jag- Det är "livets träd". (Skratt)

Sambo- Ygdrasil?

Jag- (Skratt) Nej, moderkakan.

Sambo- Heter din moderkaka ygdrasil?

Jag-(Skratt som in i helvete) Ja, jag döpte den till det nu.

Sambo- (Ruggigt ironiskt) Väck gärna mig igen om du har några fler frågor.

Idag har jag känslolivet på huden. det liksom sitter helt tillgängligt för alla att ta på. Jag gråter. Mest av glädje. Jag blir så rörd. Men när livet förändras så tänks det också på hur det varit ibland. Ibland när det varit tungt att bära ensammen. Det har mer än en gång varit svårt att vara ensam. Att hitta sin egen puls i ett liv som ibland inte känts som mitt. Att anpassa flowet i gången till kaoset som varit i mig. Den virvelvind som jag lyckats göra tam. Det har varit svårt mer än en gång. Jag har inte riktigt kunnat acceptera hur ont jag haft. Hur mördad jag varit i tid och otid. Det har inte riktigt gått av avtända allt det påtända i mitt liv jag haft. Det är över nu. Borta. För längesen. Nu är jag hemma. Men på vägen. På vägen hit som för alltid är en del av mig här jag haft så ont. Det har dragit så mycket kraft ur mig.

Today. Today.

Idag har jag ringt till hudiksvalls förlossningsavdelning. Det gjorde mig så glad så jag grät. Hon som svarade va så glad och trevlig. Jag frågade om jag fick komma dit och trycka ut min kille hos dem. Hon sa att jag mer än gärna fick det och att jag va så välkommen så. Jag skulle ringa när jag kommit upp så skulle jag få vara med på en rundvandring som dem har för föräldragrupper. Jag blev så himlans glad av det samtalet så när jag lagt på så grät jag av lycka. Tänk vad det är härligt att vara gravid ibland.