Igår lämnade jag in nycklarna till den förra lägenheten. Jag har kämpat med städningen, alldeles ensam. Mest p.g.a mina jävla kontrollbehov. Jag kan ju inte låta någon annan göra något alls. Speciellt inte eftersom att jag kan det så mycket bättre och framförallt så gör jag allt rätt. Och alla andra fel. Så jag har krypit runt och skrubbat och skurat, packat, tömt, putsat och blött ner. Men nu är det gjort. Äntligen.

Känslan av att vara färdig med det går knappt att beskriva. Det känns som himlen tror jag.

Nu har jag tid att blogga ordentligt igen.

Jag var hos läkaren igår. Hon konstaterade att jag har bäckenbottenuppluckring. Hon klämde och tryckte och jag ville skrika. Jag gjorde inte det, fast jag ville. Fan vad ont det gjorde. Jag är skit-mesig. Jag är inte byggd för att föda barn. Jag kan lyfta skittunga saker, jag kan orgnaisera människor, jag kan flytta, laga, fixa, hämta, men bära barn går icke, då krackelerar jag. Konstigt det där.

Snart är det påsk. Jag gillar påsken.

Idag tidigt på dagen så ringde S mig. Med gråt i hennes röst. "Jannica är död."

Jag kan inte riktigt förstå att hur det fungerar. Det där med döden alltså. Finns. Finns inte. Det är så ologiskt att det inte finns en kedja av händelser som gör så att livet tar slut. Det är så konstigt att det inte måste rinna ut utan bara kan stängas av. Släckas.

Jannica och jag var kompisar på gymnasiet. Vi var ganska tighta kan man säga. Vi fortsatte inte att vara så nära kompisar för att det hände en massa saker som gjorde att vi blev osams. Grollet lade sig och vi kunde ses ibland. Men det var aldrig som när vi hade varandras ryggar och trodde att livet varade föralltid i solen. Jag kan inte riktigt reagera på detta än.

Just lay your head on my shoulder, dont worry about a thing baby girl im a souldier.