Bränt barn...

Jag hörde texten ordentligt för ett tag sen. När jag åkte bil. Det rann salta hårda tårar längs kinderna. För det var orden i följd som kom ur bilradion som förklarade min förra verklighet. Det brändes. Det frätte in under huden för att det stämde.

"This morning, you wake, a sunray hits your face
smeared makeup as we lay in the wake of destruction
hush baby, speak softly, tell me you're awfully sorry
that you pushed me into the coffee table last night
so I can push you off me
try and touch me so I can scream at you not to touch me
run out the room and I'll follow you like a lost puppy
baby, without you, I'm nothing, I'm so lost, hug me
then tell me how ugly I am, but that you'll always love me
then after that, shove me, in the aftermath of the
destructive path that we're on, two psychopaths but we
know that no matter how many knives we put in each other's backs
that we'll have each other's backs, 'cause we're that lucky
together, we move mountains, let's not make mountains out of molehills,
you hit me twice, yeah, but who's countin'?
I may have hit you three times, I'm startin' to lose count
but together, we'll live forever, we found the youth fountain
our love is crazy, we're nuts, but I refused counselin'
this house is too huge, if you move out I'll burn all two thousand
square feet of it to the ground, ain't shit you can do about it
with you I'm in my fucking mind, without you, I'm out it"

...Skyr elden.

Nu sitter jag här. I trygghet. Med en hand, en varm, omtänksam. En hälft som får mig att skratta, som tänder mig till tusen och ger mig precis det som jag längtat efter så länge. Den kärleken. Den kärleken jag får ge och ta del av varje dag, är värt allt. Allt någonsin.

I morse så vaknade jag av att min gammelgubbe till katt skrek. Han skrek. Och skrek. Sen skrek han. Och skrek. Jag tänkte att jag har väl inget annat val än att gå upp och kolla vad fan han fått för sig att skrika om. Han satt utanför min sovrumsdörr och ylade. Jag frågade vad problemet var. Han är en katt så det är klart att jag inte fick något svar. Jag frågade igen. Han skrek. Jag tänkte att han nog blivit galen. Ignorera tänkte jag var det bästa svaret från min sida. Han skrek. Jag gick ut i köket och drack lite vatten sen gick jag in på toaletten och satte mig för att kissa, då kom han kutandes som en jävla Usain Bolt. Hoppade ett jättehopp rakt ner i kattlådan och pissade som en dyngfull karl. Han va alltså kissnödig. Men dörren hade inte ens varit stängd. Den kanske va lite igenskjuten, men han hade lätt kunnat öppna dörren. Stackarn. Han va så himla kissnödig. Lilla kompisen. Jag gick ut från toan. Då kryper Optimus den lilla djävulen fram från något jävla skrymsle och smyg-puttar igen toadörren och ser fruktansvärt lömsk ut. Sen lägger han sig precis framför dörren. Det var alltså så att Optimus puttat igen dörren för att Hugo inte skulle komma in. Dem är så underhållande så mina kompisar.