Idag har jag känslolivet på huden. det liksom sitter helt tillgängligt för alla att ta på. Jag gråter. Mest av glädje. Jag blir så rörd. Men när livet förändras så tänks det också på hur det varit ibland. Ibland när det varit tungt att bära ensammen. Det har mer än en gång varit svårt att vara ensam. Att hitta sin egen puls i ett liv som ibland inte känts som mitt. Att anpassa flowet i gången till kaoset som varit i mig. Den virvelvind som jag lyckats göra tam. Det har varit svårt mer än en gång. Jag har inte riktigt kunnat acceptera hur ont jag haft. Hur mördad jag varit i tid och otid. Det har inte riktigt gått av avtända allt det påtända i mitt liv jag haft. Det är över nu. Borta. För längesen. Nu är jag hemma. Men på vägen. På vägen hit som för alltid är en del av mig här jag haft så ont. Det har dragit så mycket kraft ur mig.

Today. Today.