Igår vann vi. Eller, vi? Näe, ni. Men det kändes bra för mig att ni vann. Jag vill räknas med. Så vi säger vi. Polen är krossat. Nu ska vi krossa kroatien och serbien. Det kan väl ingte vara så svårt. Får se. Jag är redan helt svettig inför morgondagens match iallafall.

Hejjahejjahejjahejja!! 

Nu när det flaxar omkring en liten prinsessa (jag tror att det är en flicka) i mig, så börjar man ju fundera på det större i livet. Hur man ska göra som förälder, och som föräldrapar. Jag funderar på hur jag och Henrik ska göra med bebis. Vad händer om vi skulle separera t.ex, sådant finns skrämmande och lurar lite på mig. Om olyckan är framme och man har oflyt i att komma överrens och så. Vi har bestämt att om vi slutar vara kära eller så, så kommer vi att gå åt varsit håll. Om jag smakar på den känslan, så vill jag ju först och främst dö inombords. Sen börjar frågorna poppa upp. Hur kan man som ena föräldern bara skita fullkomlligt i den andra föräldern? Hur kan man tro att det är acceptabelt att hålla den andra föräldern utanför? Jag kommer aldrig fatta hur man bara kan låsa sig totalt, och boosta sitt eget ego genom sitt barn, samtidigt som den andra föräldern inte får ett skvatt. Hur kan man ha ett dop för barnet som den andra föräldern inte får en chans att delta på, inte ens veta om det. Hur kan man göra så mot sitt barn? Hur kan man gnida sina bittra händer samman och njuta av att göra illa den andra föräldern till sitt barn? Jag fattar att det kan vara sårade känslor, hemska minnen, rädsla och en massa andra negativa känslor som gör så att man tar lite knasiga beslut.

När man utesluter, lurar, bedrar pappan till sitt barn så, så säger det mer om förmågan att vara mamma. Eller snarare, oförmågan.

Har fullkomligt tagit över. Jag är helt slut. Jag måste sova typ tolv timmar för att inte kräkas på dagen. Men illamåendet är trots det konstant. Har än så länge gått ner tre kilo. Men det är tydligen ganska vanligt och värdena ser förhållandevis bra ut. Barnmorskan sa att jag ska äta och dricka det jag kan när jag kan. Så jag tänkte trycka i mig en stor meny sushi och skölja ned det med en snaps och en stor stark, vad tror ni om det? Inte? Nänä. Ok då.

När man bara lallar runt hemma hela jävla dagarna så blir det att man lyssnar en del på musik, vilket är en trevlig bieffekt. Man kollar en del på youtube också. Här är några klipp jag roat mig med.

Detta klipp gjorde mig ruggigt förbannad, sårad, ledsen och kränkt. Hur kan man tycka att det är kul att luras om homosexualitet? Hur kan man tycka att det är kul att ens föräldrer förkastar en om man skulle vara homosexuell. Det händer på riktigt. Fy.

Tarrus Riley, min nya idol. Jag bara älskar, älskar, älskar hans musik!

Hanna Hedlund har gjort en verision av denna, den är ljuvlig.

Mrtin Bergenrud. Jag saknar dig. Hela tiden. Jag ska minnas dig så som du var!

Som ni har förstått av ett tidigare inlägg, så har jag en vän som gått bort. Vi jobbade ihop facklligt. Jag har skrivit om honom innan. Martin. Min lilla Martin. Jag har svårt att hantera den sorgen som en sådan förlust innebär. Jag får panik när jag inte har kontrollen över det som hänt. Jag har aldrig varit med om att någon dött. Förutom min morfar (min pappas frus pappa) Tore. Men han va 80. Det går att hantera. Det går att förklara och förstå. Han var gammal. Dessutom ganska sjuk mot slutet. Så det var en lättnad att han slapp fortsätta lida. Att en 31-åring dör i en fruktansvärd bilolycka när han är helt ofärdig med att leva. Eller, jag ska inte uttrycka det jag tror att han kände. Men jag var iallafall ofärdig med att älska honom, att prata med honom, att skratta med honom och allt annat man delar med en vän. Jag tror att han betydde mer för mig än jag för honom. Jag började jobba fackligt så himla tidigt, och att vara borta från sin egen familj och vänner dagar, flera veckor istreck ibland, Det gör att man skapar ett band. Ett speciellt band. Ett band där man saknar tillsammans och blir som en slags familj. Han var den som tog hand om mig. Jag som är äldsta syskonet i en skara tillåter mig inte att bli omhändertagen så ofta. Men han fick. Han tog hand om mig. Så som bara Simon har fått göra hittills.

Nu har jag iallafall tänkt att jag ska få ha honom i mitt minne. Våra minnen som vi har tillsammans. Bara han och jag. Jag ska gå igenom alla stegen som man går igenom med sorg. Jag ska ha honom med mig. Har letat efter ett smycke som jag kan ha som påminner om honom och påminner mig om hur värdefullt allt är och att han var så fin. Jag tänkte mig något klyshigt som ett par vingar i ett halsband eller något.

Typett sånt här, fast bara silverkedjan och vingarna. Ett halsband som man kan ha hela tiden alltså. Detta ser ganska obekvämt ut att ha när man sover t.ex Hittar ni något så hojta till.

Så kommer här en bild på bebis.

Jag är ju skitlöjlig, men jag älskar de. Jag är liksom nästan lite kär i de!  

Jag behöver tålamod nu. Jag har aldrig haft det. Aldrig. Jag blir tokig. Jag vill vara färdig med flytten och att bebis ska vara klar och ligga bredvid mig. Mest för att jag mår så himlans dåligt av att vara gravid. Jag börjar dessutom få ont i huvudet med jämna mellanrum nu. Piss. Så har vi ju den där flytten. Det står en totalt överromantiserad lägenhet med hiss i porten och väntar på att jag, sambo och bebis ska ha ett liv där. Det är ju så jävla underbart, och här sitter jag och har ett jävla huvud som dunkar och en mage som vill att jag ska spy hela tiden. Suck. Det är så himla synd om mig. Igår var det så synd om mig så jag grät. Jag grät för att jag mådde så illa och kroppen blir helt slut av att må så dygnet runt. Emellanåt är det så att jag inte mår illa i kanske 3-7 sekunder. Då känns det som att jag dött och kommit till himlen. Hela kroppen släpper alla spänningar och slappnar av totelt. De sekunderna är ljuvliga.

Jag har varit och "hälsat på" ett halsband på nätet i ungefär 3 år nu. Jag är så kär i det. Det är perfekt. Det är "homo sapiens" av Efva Attling. Jag tycker att hennes smycken överlag är fantastiska. Men det där halsbandet. Ojojoj.

Visst är det fint? Väldigt dyrt också. 699:-, vilket är lite över vad jag har råd att lägga ut. Men man kanske kan tvinga sambo.

Bild på magen kommer senare ikväll för den som var nyfiken på den!

Jag vet inte hur detta inlägg kommer bli. Jag vet inte ens hur jag ska skriva. Hur skriver man om något som inte har några ord för att förklara hur det känns. Orden som excisterar har inte den betydelsen som jag vill få fram. Orden smakar för lite av det som känns när jag skriver de, när jag uttalar de, när jag tänker de. De bränns för lite. De svider för lite. De tar inte andan ur mig och hoppar på mig. De kan inte förklara. De finns inte. Jag kan inte ge honom det jag vill ge honom längre. Jag kan inte få det jag behöver längre. Han har bara slutat att finnas. Finns, pang, finns inte. Alls. Inte ens lite. Bara sådär. Hejdå Martin, hejdå. Adjö min kamrat. Nu träffas vi aldrig mer. Farväl, farväl, förtjusande vän.

Jag vet inte hur jag ska kunna kräva min sorg. Jag tycker inte att jag har den rätten. Rätten att vara ledsen, att sörja. Jag tycker att jag betytt för lite för honom för att känna mig alldeles förkrossad. Som att jag inte äger rätten till min egen sorg. Jag vet inte hur jag ska komma ur detta. Hur sorgen ska vänjas in och få en plats att göra ont på i mig. Jag vill inte ha den här sanningen. Snälla, jag kan väl få ljuga bort den ett tag? Eller föralltid? Låtsas att han finns och har det bra och att jag kan ringa honom om jag vill..?

Jag gick igenom min förra mobil, för jag har råkat ta bort allt på min nya. För att kanske hitta något spår, något minne av honom. För att ha något att glädjas åt i sorgen. För att få minnas lite av hans skratt eller något annat. Mina sex senaste samtal var från honom. Jag hittade ett meddelande som högg. Högg obarmhärtigt i mig. Jag bara skrek, rakt ut. Jag skrek ren, outspädd smärta, rakt ut. Tills det inte fanns mer luft att skrika. Sen grät jag tyst. Jag grät kudden blöt. Jag torkade snor på pyjamasärmen tills den var blöt. Sen blev den hård. Jag grät igen, och igen, och igen, och igen. Under hela dagen. Bara grät, grät, grät, grät, grät, grät, grät. Hjärnan värkte, hjärtat värkte. Allt bara var ömt och gråtigt, och sorgligt. Så jävla, jävla sorgligt. Jag kollade hans facebook-sida ungefär enmiljontrehundrafemtiosjutusenetthundrasjuttioått
a gånger. I meddelandet stod det "Du är en klippa i mitt liv! Vet inte hur jag skall säga det på annat sätt. Ungefär som bajs. Älskar dig!" Det där "ungefär som bajs" kommer från när jag berättade för honom om att jag var tvungen att hitta på ett eget ord för kärlek, för att jag kände så mycket kärlek i mig att ordet kärlek inte räckte, så det blev bajs.

Martin Bergenrud. Hur ska livet på jorden fortsätta levas..? Hur ska den kärleken som finns i mig, som tillhör dig komma ut. Hur fan ska du kunna få den om fucking lämnar mig kvar här utan dig? Snälla om det inte är sant? Du var allt en människa vill vara. Du var fullkomlig. Jag har aldrig träffat någon så värdig människa.

Sämsta

Bästa

Coolaste

Töntigaste

Snyggatse

Fulaste

Film