Mrtin Bergenrud. Jag saknar dig. Hela tiden. Jag ska minnas dig så som du var!

Som ni har förstått av ett tidigare inlägg, så har jag en vän som gått bort. Vi jobbade ihop facklligt. Jag har skrivit om honom innan. Martin. Min lilla Martin. Jag har svårt att hantera den sorgen som en sådan förlust innebär. Jag får panik när jag inte har kontrollen över det som hänt. Jag har aldrig varit med om att någon dött. Förutom min morfar (min pappas frus pappa) Tore. Men han va 80. Det går att hantera. Det går att förklara och förstå. Han var gammal. Dessutom ganska sjuk mot slutet. Så det var en lättnad att han slapp fortsätta lida. Att en 31-åring dör i en fruktansvärd bilolycka när han är helt ofärdig med att leva. Eller, jag ska inte uttrycka det jag tror att han kände. Men jag var iallafall ofärdig med att älska honom, att prata med honom, att skratta med honom och allt annat man delar med en vän. Jag tror att han betydde mer för mig än jag för honom. Jag började jobba fackligt så himla tidigt, och att vara borta från sin egen familj och vänner dagar, flera veckor istreck ibland, Det gör att man skapar ett band. Ett speciellt band. Ett band där man saknar tillsammans och blir som en slags familj. Han var den som tog hand om mig. Jag som är äldsta syskonet i en skara tillåter mig inte att bli omhändertagen så ofta. Men han fick. Han tog hand om mig. Så som bara Simon har fått göra hittills.

Nu har jag iallafall tänkt att jag ska få ha honom i mitt minne. Våra minnen som vi har tillsammans. Bara han och jag. Jag ska gå igenom alla stegen som man går igenom med sorg. Jag ska ha honom med mig. Har letat efter ett smycke som jag kan ha som påminner om honom och påminner mig om hur värdefullt allt är och att han var så fin. Jag tänkte mig något klyshigt som ett par vingar i ett halsband eller något.

Typett sånt här, fast bara silverkedjan och vingarna. Ett halsband som man kan ha hela tiden alltså. Detta ser ganska obekvämt ut att ha när man sover t.ex Hittar ni något så hojta till.