Jag vet inte hur detta inlägg kommer bli. Jag vet inte ens hur jag ska skriva. Hur skriver man om något som inte har några ord för att förklara hur det känns. Orden som excisterar har inte den betydelsen som jag vill få fram. Orden smakar för lite av det som känns när jag skriver de, när jag uttalar de, när jag tänker de. De bränns för lite. De svider för lite. De tar inte andan ur mig och hoppar på mig. De kan inte förklara. De finns inte. Jag kan inte ge honom det jag vill ge honom längre. Jag kan inte få det jag behöver längre. Han har bara slutat att finnas. Finns, pang, finns inte. Alls. Inte ens lite. Bara sådär. Hejdå Martin, hejdå. Adjö min kamrat. Nu träffas vi aldrig mer. Farväl, farväl, förtjusande vän.

Jag vet inte hur jag ska kunna kräva min sorg. Jag tycker inte att jag har den rätten. Rätten att vara ledsen, att sörja. Jag tycker att jag betytt för lite för honom för att känna mig alldeles förkrossad. Som att jag inte äger rätten till min egen sorg. Jag vet inte hur jag ska komma ur detta. Hur sorgen ska vänjas in och få en plats att göra ont på i mig. Jag vill inte ha den här sanningen. Snälla, jag kan väl få ljuga bort den ett tag? Eller föralltid? Låtsas att han finns och har det bra och att jag kan ringa honom om jag vill..?

Jag gick igenom min förra mobil, för jag har råkat ta bort allt på min nya. För att kanske hitta något spår, något minne av honom. För att ha något att glädjas åt i sorgen. För att få minnas lite av hans skratt eller något annat. Mina sex senaste samtal var från honom. Jag hittade ett meddelande som högg. Högg obarmhärtigt i mig. Jag bara skrek, rakt ut. Jag skrek ren, outspädd smärta, rakt ut. Tills det inte fanns mer luft att skrika. Sen grät jag tyst. Jag grät kudden blöt. Jag torkade snor på pyjamasärmen tills den var blöt. Sen blev den hård. Jag grät igen, och igen, och igen, och igen. Under hela dagen. Bara grät, grät, grät, grät, grät, grät, grät. Hjärnan värkte, hjärtat värkte. Allt bara var ömt och gråtigt, och sorgligt. Så jävla, jävla sorgligt. Jag kollade hans facebook-sida ungefär enmiljontrehundrafemtiosjutusenetthundrasjuttioått
a gånger. I meddelandet stod det "Du är en klippa i mitt liv! Vet inte hur jag skall säga det på annat sätt. Ungefär som bajs. Älskar dig!" Det där "ungefär som bajs" kommer från när jag berättade för honom om att jag var tvungen att hitta på ett eget ord för kärlek, för att jag kände så mycket kärlek i mig att ordet kärlek inte räckte, så det blev bajs.

Martin Bergenrud. Hur ska livet på jorden fortsätta levas..? Hur ska den kärleken som finns i mig, som tillhör dig komma ut. Hur fan ska du kunna få den om fucking lämnar mig kvar här utan dig? Snälla om det inte är sant? Du var allt en människa vill vara. Du var fullkomlig. Jag har aldrig träffat någon så värdig människa.