Nu när det flaxar omkring en liten prinsessa (jag tror att det är en flicka) i mig, så börjar man ju fundera på det större i livet. Hur man ska göra som förälder, och som föräldrapar. Jag funderar på hur jag och Henrik ska göra med bebis. Vad händer om vi skulle separera t.ex, sådant finns skrämmande och lurar lite på mig. Om olyckan är framme och man har oflyt i att komma överrens och så. Vi har bestämt att om vi slutar vara kära eller så, så kommer vi att gå åt varsit håll. Om jag smakar på den känslan, så vill jag ju först och främst dö inombords. Sen börjar frågorna poppa upp. Hur kan man som ena föräldern bara skita fullkomlligt i den andra föräldern? Hur kan man tro att det är acceptabelt att hålla den andra föräldern utanför? Jag kommer aldrig fatta hur man bara kan låsa sig totalt, och boosta sitt eget ego genom sitt barn, samtidigt som den andra föräldern inte får ett skvatt. Hur kan man ha ett dop för barnet som den andra föräldern inte får en chans att delta på, inte ens veta om det. Hur kan man göra så mot sitt barn? Hur kan man gnida sina bittra händer samman och njuta av att göra illa den andra föräldern till sitt barn? Jag fattar att det kan vara sårade känslor, hemska minnen, rädsla och en massa andra negativa känslor som gör så att man tar lite knasiga beslut.

När man utesluter, lurar, bedrar pappan till sitt barn så, så säger det mer om förmågan att vara mamma. Eller snarare, oförmågan.

Har fullkomligt tagit över. Jag är helt slut. Jag måste sova typ tolv timmar för att inte kräkas på dagen. Men illamåendet är trots det konstant. Har än så länge gått ner tre kilo. Men det är tydligen ganska vanligt och värdena ser förhållandevis bra ut. Barnmorskan sa att jag ska äta och dricka det jag kan när jag kan. Så jag tänkte trycka i mig en stor meny sushi och skölja ned det med en snaps och en stor stark, vad tror ni om det? Inte? Nänä. Ok då.

När man bara lallar runt hemma hela jävla dagarna så blir det att man lyssnar en del på musik, vilket är en trevlig bieffekt. Man kollar en del på youtube också. Här är några klipp jag roat mig med.

Detta klipp gjorde mig ruggigt förbannad, sårad, ledsen och kränkt. Hur kan man tycka att det är kul att luras om homosexualitet? Hur kan man tycka att det är kul att ens föräldrer förkastar en om man skulle vara homosexuell. Det händer på riktigt. Fy.

Tarrus Riley, min nya idol. Jag bara älskar, älskar, älskar hans musik!

Hanna Hedlund har gjort en verision av denna, den är ljuvlig.