2011.02.11

Då ska du ner i marken. Bort. Hejdå. Adjö. Farväl. Jag vill spy bara jag tänker på att det ska bli sanning att du är död. För när jag lagt blommor på din kista och gråtit mina tårar, då är du inte mer. Då kommer du att flyga bort från mig och jag kan aldrig låtsas mer. Jag har aldrig mer dig igen. Då är det verklighet och sanning att jag aldrig mer får pussa på din jackärm. Då är det sanning att jag aldrig mer får gå armkrok med dig. Då är det omöjligt för mig att låtsas dig levande, för då, är du död. Död på riktigt. Då är det vekligheten att jag aldrig mer kan be om din hjälp och ditt stöd. Då är det sant att du aldrig mer kommer att ringa mig och vara min vän. Sanningen kommer att vara att allt det vi gjort, du coh jag, det kommer att vara allt jag har. Det är det enda som kommer vara kvar. Ingenting annat. Bara minnen. Inga planer på oss. Ingentinget har ätit upp dig och det är vad jag har kvar. Ingenting. Idag, Martin, så saknar jag dig så det liksom bränner bakom ögonlocken. Så fort jag rör mig så bara värker det inom mig. Det gör så jävla, jävla, jävla ont att veta att 2011.02.11, klockan 11.00 så kommer du att dö för mig. Då kan jag aldrig någonsin mer låtsas bort allt det som gör så ondskefullt ont i mig. Det som äter härinne och lever på min sorg. Det går aldrig mer att hållas utanför igen. Men tills dess, så finns du här hos mig.