Hur gör man?

Jag går itu.

Igår skrek han i två timmar.

Han är missnöjd praktisk taget hela sin vakentid.

Jag är glad att han sover iaf. För det gör han, när han väl somnat, för det tar ungefär 3-4 timmar att få honom att somna för att sova längre än en kvart. Jag vill inte klaga, folk har det mycket värre än så här.

Men det är outhärdligt att se sitt barn skrika på det här sättet.

Han sov från halv tolv till halv sex i morse. Vilken lyx, att få sova på det sättet. Men när både han och vi är helt utmattade så är det så svårt att vara tacksam.

Jag skulle kunna vara vaken i princip dygnet
runt om han bara kunde få känna sig nöjd och tillfreds.

Igår va jag så uppstressad så jag spydde för
att han skrek. Jag gråter varje dag. (Det gjorde jag iofs med Elvis också, kan ha med hormoner att göra.)

Så, vi försöker peppa varandra här på munkhättevägen. Ibland funkar det och vi skrattar galet, ibland funkar det inte ett dugg och vi vill båda två bara lämna lägenheten för att gå och ta en bärs tillsammans istället.

Det jag har som mantra är att det går över. Snart kommer han kunna tala om vad som är fel och vi kommer kunna hjälpa honom. Snart.

Jag vill blogga hela tiden. Men.

Mitt barn har kolik.

Han är antingen missnöjd, superledsen, hungrig eller sover. Inte djupt utan ryckigt och vaknar till emellanåt.

Mitt jag går sönder av detta. Jag har panik. Dagligen för att mitt barn minst en timme i streck skriker så luften tar slut. Tårarna rinner på honom. Han har galet ont. Tror jag? Det är ju inte så att man kan fråga honom direkt. Jag har lärt mig att hantera det någorlunda för någon dag sen. Men den
paniken jag känner går bara att jämföras med dödsångest.
Jag vet att det går över och bara några sekunder efter att han slutat skrika och lugnar ner sig så undrar både jag och sambo vad det var som kändes så jobbigt. "Så farligt ÄR det faktiskt inte..." Vi fnissar åt oss själva som är så löjliga.

Så bloggandet blir väl som det blir.

Sporadiskt.

Ps. Bilden är på Charlie's första skratt.