Usch.

Livet bara stås ut med här borta känns det som. Plus att vi går som på nålar och väntar på utbrott från Charlie. Ägnar mycket tid åt att läsa på olika forum på nätet för att hitta kraft. Men det känns som att dem flesta som skriver har det fortsatt struligt mes kolik-barns humör även när koliken är över.

Charlie har iaf lugnat ner sig avsevärt efter minifom och semperdroppar.

Så idag tog vi pulkan ut och drog runt Elvis en sväng i den. Sen råkade Henke välta pulkan så Elvis fick snö i hela ansiktet.
Det fick mig att tänka på ringring.

Sen va det igång. Elvis skrek, Charlie skrek. Jag och sambo skrattade så vi nästan kissade på oss. Tur att trafik-komik kan vara så otroligt förlösande.

Imorgon ska vi till barnmorskan och vi hoppas hon kan trolla bort Charlie's värk.