Stina Wollter, en konstnär jag aldrig får nog av. Hon är ljuvlig. Här är en bild av henne som skiljer sig från resten av hennes konst. Men ack, ack, ack så många gånger man stått och skämts i provrummen.

Googla gärna henne, hon är en riktig förebild
och inspiration.

Hur gör man?

Jag går itu.

Igår skrek han i två timmar.

Han är missnöjd praktisk taget hela sin vakentid.

Jag är glad att han sover iaf. För det gör han, när han väl somnat, för det tar ungefär 3-4 timmar att få honom att somna för att sova längre än en kvart. Jag vill inte klaga, folk har det mycket värre än så här.

Men det är outhärdligt att se sitt barn skrika på det här sättet.

Han sov från halv tolv till halv sex i morse. Vilken lyx, att få sova på det sättet. Men när både han och vi är helt utmattade så är det så svårt att vara tacksam.

Jag skulle kunna vara vaken i princip dygnet
runt om han bara kunde få känna sig nöjd och tillfreds.

Igår va jag så uppstressad så jag spydde för
att han skrek. Jag gråter varje dag. (Det gjorde jag iofs med Elvis också, kan ha med hormoner att göra.)

Så, vi försöker peppa varandra här på munkhättevägen. Ibland funkar det och vi skrattar galet, ibland funkar det inte ett dugg och vi vill båda två bara lämna lägenheten för att gå och ta en bärs tillsammans istället.

Det jag har som mantra är att det går över. Snart kommer han kunna tala om vad som är fel och vi kommer kunna hjälpa honom. Snart.

Hur gör man?

Jag går itu.

Igår skrek han i två timmar.

Han är missnöjd praktisk taget hela sin vakentid.

Jag är glad att han sover iaf. För det gör han, när han väl somnat, för det tar ungefär 3-4 timmar att få honom att somna för att sova längre än en kvart. Jag vill inte klaga, folk har det mycket värre än så här.

Men det är outhärdligt att se sitt barn skrika på det här sättet.

Han sov från halv tolv till halv sex i morse. Vilken lyx, att få sova på det sättet. Men när både han och vi är helt utmattade så är det så svårt att vara tacksam.

Jag skulle kunna vara vaken i princip dygnet
runt om han bara kunde få känna sig nöjd och tillfreds.

Igår va jag så uppstressad så jag spydde för
att han skrek. Jag gråter varje dag. (Det gjorde jag iofs med Elvis också, kan ha med hormoner att göra.)

Så, vi försöker peppa varandra här på munkhättevägen. Ibland funkar det och vi skrattar galet, ibland funkar det inte ett dugg och vi vill båda två bara lämna lägenheten för att gå och ta en bärs tillsammans istället.

Det jag har som mantra är att det går över. Snart kommer han kunna tala om vad som är fel och vi kommer kunna hjälpa honom. Snart.