Jag vill blogga hela tiden. Men.

Mitt barn har kolik.

Han är antingen missnöjd, superledsen, hungrig eller sover. Inte djupt utan ryckigt och vaknar till emellanåt.

Mitt jag går sönder av detta. Jag har panik. Dagligen för att mitt barn minst en timme i streck skriker så luften tar slut. Tårarna rinner på honom. Han har galet ont. Tror jag? Det är ju inte så att man kan fråga honom direkt. Jag har lärt mig att hantera det någorlunda för någon dag sen. Men den
paniken jag känner går bara att jämföras med dödsångest.
Jag vet att det går över och bara några sekunder efter att han slutat skrika och lugnar ner sig så undrar både jag och sambo vad det var som kändes så jobbigt. "Så farligt ÄR det faktiskt inte..." Vi fnissar åt oss själva som är så löjliga.

Så bloggandet blir väl som det blir.

Sporadiskt.

Ps. Bilden är på Charlie's första skratt.