När vi var i hudik så läste jag en krönika som Martina Thun skrivit (den finns i amelia baby om någon vill läsa den). Hon är brutalt ärlig i hur det tog ett tag innan hon blev förälskad i sin dotter. Jag känner igen mig totalt, det gjorde jag redan innan jag fått Elvis.

Jag visste att jag inte skulle vara sådär upp över öronen kär i mitt barn när han kom. För hur skulle jag kunna vara det? Jag känner ju inte honom. Jag kände direkt att jag vill skydda honom. Att ingen någonsin ska få göra honom orätt. Jag kände en sådan stark känsla att lära honom att vara en stark och rättvis människa. Jag vill lära honom att vara en bra vän och stå för sina åsikter. Ett hav av omhändertagande känslor kom upp i mig så fort dem slängde denna blöta lilla sprattliga fisk upp på mitt bröst. Men förälskad? Njae. Det var kärlek. Stark moderskärlek. Jag älskar honom, det gjorde jag redan när han va bara en liten, liten, liten ärta inuti mig.

Men det där pirriga i magen, det kommer att dröja.

Det känns mer och mer att jag gillar honom och tycker att han är härlig. Ju mer personlighet han får och ju mer han tittar runt med dem runda små blå ögonen desto mer förälskad blir jag. Och emellanåt kommer ruskigt ljuvlig stark kärlek sköljande över mig.

Men det var inget head over heals från början. Det kommer att komma snart, och då kommer jag att falla så hårt för att han ler mot mig eller något annat superlöjligt.

Tjabbatjenahallooo!

Nu jävlar ska ni få ta del av vad vi var med om i måndags. Det var det cooooolaste jag gjort ever. Man känner sig oövervinnerlig. Som att ingenting i helaste, helaste världen kan få en att ge upp.

I måndags då som sagt så åkte vi på ultraljud och det visade sig att vattnet var slut. Det fanns lite, lite längst upp i magen. Så det beslutades att jag skulle sättas igång med hjälp av kateter. I den stunden sa det mig noll. Jag var bara så himla lättad att jag skulle bli ogravid, finally.

Vi gick och åt varsin pizza och pratade lite om hur det skulle bli nu på förlossningen. Vi var supernervösa och fnissiga.

Vi kom ner till förlossningen och dem satte in katetern som när jag var öppen tre centimeter skulle ramla ut. Lät inte så farligt men både jag och partner var helt förberedda på att detta skulle ta tid och att förlossningen säkert skulle ta flera dygn.

Jag sparade smärtlindring och dusch och annat till "senare" hela tiden. Men helt plötsligt när jag jag började få ont så gjorde det tio gånger ondare för varje värk. Jag testade lustgas. Jag och lustgas blev nära vänner på en gång. Bästisar skulle jag vilja påstå. Sambo var himlen och servade mig med vatten och fixade. Klockan 20 började dem riktiga verkarna och jag försvann in i mitt eget huvud och blundade fram tills Elvis låg på min mage, vilket han gjorde 22.22

Det var sådan sjuk smärta. Smärta.

Klockan 21 var det skiftbyte, jag la mig i sängen igen efter att ha stått upp ett tag. Jag kände än sådan sjuk lust att bara trycka på. Jag sa det till barnmorskan. Hon undersökte och svarade- Jag förstår det, du är helt öppen. Jag blev helt paff. Helt öppen, nu?? Vaffan? Jag skulle ju ha bäckenbottensbedövning och jag skulle duscha, tvätta bort sminket, ta av bh-n. Jaha, så det var bara att trycka. Sambo baddade med blöt handduk och klappade på mitt hår. Barnmorskorna peppade och höll ordning på min kropp. Elvis blev stressad (det är inget jag var med om eller kommer ihåg) så jag fick syrgas och tvingades att lägga mig på rygg. Jag ville verkligen ligga på sidan upp med ena benet. Tre kryst, sen sa det plofffs så var han ute med oss. Jag blev genast helt klar i huvudet och med i gamet igen. Sambo hoppade runt och grinade och andades hysteriskt och halvskrek att jag va såååå jääävla duktig och klappade mig på huvudet.

Jag har fått så mycket beröm för min förslossning. Dessutom har jag fått beröm för underliv och bäckenbotten. Det trodde jag inte. Men min kropp är till för att föda barn tydligen.

Jag lägger upp bilder sen, Elvis kräver mycket tid just nu, när amningen just kommit igång.

2011.07.11, klockan 22.22 blev jag mamma, och det var det mest omvälvande som hänt i mitt liv hittills. Jag kände mig som den starkaste av dem alla.