Nu har den kommit till stan. Den ökända bluesen. Som kommer när man fött barn. Min kanske är en light-verision av den riktiga bluesen.

Mitt barn skriker när jag håller honom. Han förknippar mig med mat. Han vill äta så fort jag håller i honom. Jag känner mig som en skit-morsa när jag inte kan prata och trösta honom som andra kan. Den enda trösten han vill ha från mig är mitt freakin bröst. Jag är en jävla mjölkmaskin.

Jag hinner knappt borsta mina tänder dessutom utan att han skriker som en tok efter mat. Det har ingen betydelse om han just ätit eller ej. Han ska ha mat pronto, jämt. Gränsen mellan att han skulle kunna äta lite och att han svälter ihjäl för honom är jävligt hårfin. Han gnyr lite och efter några sekunder gallskriker han. Som att om jag inte ammar honom inom några sekunder så dör han på plats.

Det går över. Men just nu känner jag mig frustrerad.