Suck.

Ingen bebis.

På utsidan av min kropp i alla fall.

Nu är jag less.

Jag gråter av fustration emellanåt.

Då kramar sambo mig och tröstar.

Men det hjälper föga att jag knappt kan andas för bebis tar all min plats i kroppen.

Jag längtar ju så efter honom, fattar han inte det? Det är ju därför det gnälls över att han inte kommer ut.

Vi underhåller oss bäst vi kan med filmtittande här i regnet. Spelar kort, lagar lite middag och skrattar. Gud, som vi skrattar. Jag kan knappt andas när sambo sätter igång och gör sig rolig. Det är härligt med det som vi har han och jag. Jag hoppas att jag får had det så hela mitt liv. Det skulle vara awsome.

Bild  med uppdatering lite senare. Sambo sover fortfarande, och jag vill ha en helkroppsbild, då behöver jag hans händer till hjälp.

Ciao!