Nu har vi bestämt oss för vad vispen ska heta.

Det blir Elvis Henrik Niklas Giorgi-Gustafsson.

Niklas efter min fina bror. Henrik efter min fina sambo. det blev många och långa namn, men skitsamma. Jag älskar dem.

Nu har min dator nog gett upp. Den tar ett år att starta. Den vägrar koppla upp sig på nätverket så jag sitter med sladd för att komma upp på internet. Den vill inte använda explorer utan måste ha firefox. Det tar jävla tid att öppna sidor och hakar upp sig med lagom långa mellanrum så man måste starta aktivitetshanteraren för att tvångsstänga hela tiden. Jaja, hon är ju ganska gammal min lilla bettan. tror jag köpte henne 2007. I och för sig är hon bara fyra år, men jag tror inte laptops har så mycket längre livstid? Jaja.

Detta är ett riktigt i-landsproblem. Det får väl krångla lite och ta tid.

Idag har jag och Elvan varit i stan igen. I pride-parken. Idag träffade vi en massa vänner till mig. Det var så härligt. Solen sken. Vi satt i skuggan och skrattade. Elvis låg i min famn och hölls av andra. Det var så härligt. Men. Men. Något liksom fattades mig. Jag tänkte lite på att det borde varit fler där. Fler av mina härliga kompisar.

Då helt plötsligt högg den där jävla sorgen i mig. Martin. Fina, fina Martin.

Det är när jag har som roligast han fattas mest. Fan att han inte fick träffa Elvis tänker jag mycket på dagarna. Det går verkligen inte en dag utan att jag önskar honom hos mig.

Ibland går jag runt och förhandlar för mig själv i huvudet. Då tänker jag att jag kan offra en massa saker jag har för att han ska komma tillbaka till oss som är här. Ibland tänker jag att jag kan ta på mig en massa saker om han bara, snälla, snälla, snälla rara kan komma och prata en stund med mig. Jag tänker att han åtminstone kan komma till mig i en dröm så jag kan få låtsas-va med honom ett tag.

Jag tänker på hans skratt, för att minnet av det inte ska försvinna. Jag tänker att han måste fortsätta att finnas hos mig och aldrig någonsin blekna.

Jag måste komma ihåg hur han stod utåt med foten med ena handen i byxfickan, den andra med en röda prince i och andades in häftigt genom näsan för att sen fnissa ut genom munnen. Han rättade sen till glasögonen genom att rynka ihop näsan.

Om jag tänker på varje detalj i hans levande, vackra själv så kanske det blir som att han aldrig lämnade mig.

Idag har vi varit i stan jag och son. Träffade upp en kompis på pendeln och så gick vi till kungsan där pride är detta år. Tittade runt lite i tälten som dem stält upp. Satt där på en bänk en stund medan jag ammade. Vi bestämde oss för att käka lite lunch så vi köpte varsin hamburgare på max, tog med oss dem och satte oss i gräset. Jag satte mig i skuggan av ett träd och Anna (som kompisen heter) satt i solen och stekte. Jag la Elvan på filt bredvid mig. Han låg där nöjt och sög på sig (jävla) napp.

Efter ett tag kom det en liten flicka, ett år gammal kanske. Hon hade i alla fall precis lärt sig gå. Hon knatade runt och hälsade på random människor som satt utspridda med en mamma efter sig som fick jaga runt henne. Mamman pekade på Elvis och sa till flicka -Titta vilken liten bebis. Sedan vände hon sig till mig och frågade hur gammal han var. Jag svarade att han är tre veckor. Hon såg jätte-imponerad ut och sa till mig att det var strongt gjort av mig att åka in till stan med en så liten.

Hmm? Jag tror att andra föräldrar har det mycket jobbigare än jag. Mitt barn är inte ett dugg jobbig. Förutom att han gnyr lite jobbigt på nätterna när han är hungrig. Men annars så skulle jag nog kunna ha med honom i handväskan utan att han skulle göra speciellt mycket väsen av sig.

Hmm, det kanske vore något. Handväskan. Han kanske skulle trivas där.

Jag vet att det är skittrist att läsa om barns bajs och vidare information om bebisar som enbart föräldrar tycker är viktigt. Men jag tänker skriva strunt om sånt i alla fall, så får man så lov att välja bort det man tycker är trist att läsa om. Aight?

Vi hade bestämt att Elvis inte skulle ha napp. Vi presenterade napp och Elvis för varandra en sanbbis, men Elvis var föga imponerad. Tur, tänkte vi och var glada att vi slipper napp-barn. Vi har varit lite nojjiga däremot för att han ska börja suga på tummen (eller annat valfritt finger) istället. Han suger sig nämligen fast på armen (så det blir stora blåa sugmärken) och suger på ovansidan av handen. Det är liksom lite lättare att senare ta bort nappen jämfört med att hugga av lemmar på barnet. Jag kommer ihåg en kompis som inte kunde sluta suga på tummen och sög på den ända upp till sjätte klass. Det vill jag absolut inte att Elvis ska göra, pinsamt för honom.

Men så igårkväll så hade jag ammat och ammat och ammat, höger, vänster, höger, vänster. Jag märkte ju att han var mätt. Men han skulle minsann ha. Fan! Tänkte jag. Jaja, han fick nappen. Sambo och jag kom överrens om att han får ha den på natten. Det kändes liksom lite mindre o-ok då.

Så, idag på dagen när jag ammat honom och vände på mig någon sekund för att snabbt vända mig tillbaka så ligger han med heeeeela tummen ända ner till handleden i munnen. OH NO! Snabbt ut med tummen och in med nappen.

Så nu har vi en unge som suger på napp. Suck. Jaja. Må så vara.

Igår tog vi bussen till Salem, först för en snabb fika hos Henkes päron och sen grill hos min pappa. Det var rysande härligt att få lämna tumba kommunalt med Elvispen.

Jag måste ju träna lite eftersom att jag ska till stan själv med honom på torsdag. :) Det är pride, ett absolut måste för mig. Hade inte spelat någon roll om jag vore nyförlöst. Pride skall besökas varje år. Det här året ska jag inte gå i paraden, tror det blir en alldeles för stor påfrestning för min totalt muskellösa kropp. Efter att ha spytt i sju månader är det inte en enda muskel kvar på kroppen.

Orkar knappt stå i mer än fem minuter. Känns sorgligt, för jag har sedan första jobbet haft fysiska jobb som gjort att jag har haft bra ryggmuskler som kan hålla upp min stadiga kroppshydda. Men nu känner jag mig mer som flubber. Det ska jag göra något åt när det börjar bli svalare ute. Jag lovar.

På min födelsedag fick jag presentkort på lindex. Ganska saftigt presentkort dessutom. Jag har handlat en ganska dyr blus som jag inte hade handlat annars. Det kändes så lyxigt för mig. När vi var i centa förra veckan gick jag in och köpte tre par skitnygga trosor. Det kändes också lyxigt. Det gör så mycket när man får ge sig själv lite. Och snygga trosor blir jag ruskigt lycklig av, nästan lika lycklig som en bra hår-dag. Ni vet när frisyren liksom läger sig av sig självt och är snygg. Det är alltid dem bästaste dagarna. Lite samma sak när man har ett par schyssta trosor på sig. :)

Det är så härligt att vi kan vara så snåla jag och sambo. Vi kommer klara oss på hans lön. Helt sjukt. Vi är så duktiga han och jag.