Idag har jag och Elvan varit i stan igen. I pride-parken. Idag träffade vi en massa vänner till mig. Det var så härligt. Solen sken. Vi satt i skuggan och skrattade. Elvis låg i min famn och hölls av andra. Det var så härligt. Men. Men. Något liksom fattades mig. Jag tänkte lite på att det borde varit fler där. Fler av mina härliga kompisar.

Då helt plötsligt högg den där jävla sorgen i mig. Martin. Fina, fina Martin.

Det är när jag har som roligast han fattas mest. Fan att han inte fick träffa Elvis tänker jag mycket på dagarna. Det går verkligen inte en dag utan att jag önskar honom hos mig.

Ibland går jag runt och förhandlar för mig själv i huvudet. Då tänker jag att jag kan offra en massa saker jag har för att han ska komma tillbaka till oss som är här. Ibland tänker jag att jag kan ta på mig en massa saker om han bara, snälla, snälla, snälla rara kan komma och prata en stund med mig. Jag tänker att han åtminstone kan komma till mig i en dröm så jag kan få låtsas-va med honom ett tag.

Jag tänker på hans skratt, för att minnet av det inte ska försvinna. Jag tänker att han måste fortsätta att finnas hos mig och aldrig någonsin blekna.

Jag måste komma ihåg hur han stod utåt med foten med ena handen i byxfickan, den andra med en röda prince i och andades in häftigt genom näsan för att sen fnissa ut genom munnen. Han rättade sen till glasögonen genom att rynka ihop näsan.

Om jag tänker på varje detalj i hans levande, vackra själv så kanske det blir som att han aldrig lämnade mig.