Jag vet att det är skittrist att läsa om barns bajs och vidare information om bebisar som enbart föräldrar tycker är viktigt. Men jag tänker skriva strunt om sånt i alla fall, så får man så lov att välja bort det man tycker är trist att läsa om. Aight?

Vi hade bestämt att Elvis inte skulle ha napp. Vi presenterade napp och Elvis för varandra en sanbbis, men Elvis var föga imponerad. Tur, tänkte vi och var glada att vi slipper napp-barn. Vi har varit lite nojjiga däremot för att han ska börja suga på tummen (eller annat valfritt finger) istället. Han suger sig nämligen fast på armen (så det blir stora blåa sugmärken) och suger på ovansidan av handen. Det är liksom lite lättare att senare ta bort nappen jämfört med att hugga av lemmar på barnet. Jag kommer ihåg en kompis som inte kunde sluta suga på tummen och sög på den ända upp till sjätte klass. Det vill jag absolut inte att Elvis ska göra, pinsamt för honom.

Men så igårkväll så hade jag ammat och ammat och ammat, höger, vänster, höger, vänster. Jag märkte ju att han var mätt. Men han skulle minsann ha. Fan! Tänkte jag. Jaja, han fick nappen. Sambo och jag kom överrens om att han får ha den på natten. Det kändes liksom lite mindre o-ok då.

Så, idag på dagen när jag ammat honom och vände på mig någon sekund för att snabbt vända mig tillbaka så ligger han med heeeeela tummen ända ner till handleden i munnen. OH NO! Snabbt ut med tummen och in med nappen.

Så nu har vi en unge som suger på napp. Suck. Jaja. Må så vara.