Tjabbatjenahallooo!

Nu jävlar ska ni få ta del av vad vi var med om i måndags. Det var det cooooolaste jag gjort ever. Man känner sig oövervinnerlig. Som att ingenting i helaste, helaste världen kan få en att ge upp.

I måndags då som sagt så åkte vi på ultraljud och det visade sig att vattnet var slut. Det fanns lite, lite längst upp i magen. Så det beslutades att jag skulle sättas igång med hjälp av kateter. I den stunden sa det mig noll. Jag var bara så himla lättad att jag skulle bli ogravid, finally.

Vi gick och åt varsin pizza och pratade lite om hur det skulle bli nu på förlossningen. Vi var supernervösa och fnissiga.

Vi kom ner till förlossningen och dem satte in katetern som när jag var öppen tre centimeter skulle ramla ut. Lät inte så farligt men både jag och partner var helt förberedda på att detta skulle ta tid och att förlossningen säkert skulle ta flera dygn.

Jag sparade smärtlindring och dusch och annat till "senare" hela tiden. Men helt plötsligt när jag jag började få ont så gjorde det tio gånger ondare för varje värk. Jag testade lustgas. Jag och lustgas blev nära vänner på en gång. Bästisar skulle jag vilja påstå. Sambo var himlen och servade mig med vatten och fixade. Klockan 20 började dem riktiga verkarna och jag försvann in i mitt eget huvud och blundade fram tills Elvis låg på min mage, vilket han gjorde 22.22

Det var sådan sjuk smärta. Smärta.

Klockan 21 var det skiftbyte, jag la mig i sängen igen efter att ha stått upp ett tag. Jag kände än sådan sjuk lust att bara trycka på. Jag sa det till barnmorskan. Hon undersökte och svarade- Jag förstår det, du är helt öppen. Jag blev helt paff. Helt öppen, nu?? Vaffan? Jag skulle ju ha bäckenbottensbedövning och jag skulle duscha, tvätta bort sminket, ta av bh-n. Jaha, så det var bara att trycka. Sambo baddade med blöt handduk och klappade på mitt hår. Barnmorskorna peppade och höll ordning på min kropp. Elvis blev stressad (det är inget jag var med om eller kommer ihåg) så jag fick syrgas och tvingades att lägga mig på rygg. Jag ville verkligen ligga på sidan upp med ena benet. Tre kryst, sen sa det plofffs så var han ute med oss. Jag blev genast helt klar i huvudet och med i gamet igen. Sambo hoppade runt och grinade och andades hysteriskt och halvskrek att jag va såååå jääävla duktig och klappade mig på huvudet.

Jag har fått så mycket beröm för min förslossning. Dessutom har jag fått beröm för underliv och bäckenbotten. Det trodde jag inte. Men min kropp är till för att föda barn tydligen.

Jag lägger upp bilder sen, Elvis kräver mycket tid just nu, när amningen just kommit igång.

2011.07.11, klockan 22.22 blev jag mamma, och det var det mest omvälvande som hänt i mitt liv hittills. Jag kände mig som den starkaste av dem alla.

Vi fick tid till ultraljud klockan 13.30 idag. Det har känts lite stormigt inuti mig. Han vevar runt och det spänner och så. Minsta lilla rörelse så är man spänd som en fiol-sträng och tror att förlossning bara är minuter bort. Fast vi vet att det nog dröjer. Spännande tycker vi. Olidligt att vänta tycker dem flesta runt omkring oss.

Tjena. Idag går jag med glädje in i vecka 42. Nu börjar folk bli otåliga. Telefonen ringer eller piper till om sms flera gånger dagligen. Jag är konstigt nog den som är minst otålig.

Imorgon (om bebis inte kommit ut) så bokas det ultraljud för att kolla hur läget är med monstret. Jag lovar att hålla alla uppdaterade. :)

Fr.o.m imorgon går jag in i vecka 41. På måndag (om inte lill-monster kommit ut) så ska jag boka tid för ultraljud. Om det ser bra ut på ultraljudet så ska jag vänta nästa vecka också, sen sätts jag igång. Men jag håller modet uppe. Idag kommer han nog. Precis som jag tänkt alla andra dagar. :)

Tvättid idag. Skönt att få tvätta, det är en av mina favvosysselsättningar. Utan att vara ironisk faktiskt.

Still no bebis. Hmm. Jaja.

Idag ska vi till Pia. Det ska bli kul att knäppa henne på näsan för hon var helt säker på att han skulle komma direkt när vi kom hem från hudik. Jojo.

Ska bli skönt att få se så allt står rätt till också. Förutsatt att det gör det förstås.

Jahajahaja. Ingen bebis i sikte.

Igår kände jag att jag var jätte-peppad på att föda barn. Jag var så himla redo. Den mentala inställningen var lysande. Jag försöker hålla kvar den känslan tills det händer.

Nu har jag börjat förlika mig med tanken på att han inte kommer ut. Näe, så illa är det inte. Men det känns bättre. Jag är inte stressad över att han ska komma ut. Han får all tid han behöver. Lillbajsen.

Det är himlen att sova i sin egen säng. Så jävla mums. Sambo sover också bättre i vår egen säng. Vilket märks eftersom han har äventyr hela nätterna, pratar, skrattar, klämmer på mig, drar i täcken och stormar runt. Han är den härligaste som finns. På dagarna.

Tidigare idag:

Jag- Jag älskar dig. (Han står runt hörnet och har precis kommit ut efter en stund på toan)

Henrik- (Överraskad, men glad ton) jag älskar dig med! Jag tänkte på det när jag satt på toan!

Jag- (Skratt) det här ska upp på min blogg!

Henrik- Neeej, vaffaaaan!

Nu har vi kommit hem. Efter ett smärre psykbryt i morse så kände jag att bryta ihop gör jag bäst hemma med min egen barnmorska och i min egen säng tack. Så vi packade ihop våra pinaler och begav oss hemåt. Det känns som ett bra beslut. Hugo och Optimus var kel och keligare vilket var drömmen för en kärlekstörstig människa som jag. Sambo packade upp det mesta och jag kopplade in dator med ljud så nu sitter jag här med kapten röd ut i rummet och in i min själ. Så skönt.

Vi hade bestämt redan från början att om jag skulle gå över tiden så skulle vi hem.

På fredag är det koll hos Pia, barnmorskan och på måndag bokas nytt ultraljud om bebis fortfarande vägrat ta sig ut. Det känns tryggt att vara hemma nu när man inte vet ett skit om när bebis behagar klämma sig ut till oss. Är han inte nyfiken på oss? Vi är ju supernajsa!

På vägen hem lyssnade vi på p3 (världens bästa radiokanal), på tankesmedjan. Det enda satirprogrammet left. Där medverkade Jimmie Åkesson. Han är ju ett jävla skämt! Avsnittet var det bästa jag hört. Ever.