Finally, verkar det som att det är lugnt och jag gör saker i någorlunda rätt ordning. Jag har inte en fet hög med papper att gå igenom, har inte något som ligger och stressar mig grundligt. Jag har dessutom gjort ett jävla bra jobb. Jag har under min tid som ordförande, vilket är sedan i februari, lyckats värva sex stycken nya medlemmar i facket. Inte att förglömma att dessa människor jobbat på företaget i över tjugo år utan att vara medlemmar. Förutom två, som gick ur p.g.a föredetta ordförande. de två jagade mig för att få bli medlemmar. Jag är en natural born leader. Eller som mormis sa. Primmadonna. Jag gillare väldigt mycket just nu. Inte alltid. Men just nu. Igår kom det dessutom en kollega, som jag för övrigt aldrig har pratat med, och frågade om det var jag som fixat så att de fick 38-timmars vecka. Jag svarade ja. Hon log och bockade, samtidigt som hon sa tack, tack, tack. Det värmer mitt hjärta. Och plötsligt kommer allt tillbaka till mig. Varför jag envisas med att kämpa för detta. And thats the way a cookie should crumble!

Jag står mitt i ramljuset hela tiden. Utan undantag. Det ligger liksom lite i min natur att underhålla och leda. Ibland kostar det mer än det smakar. Ibland får det mig att vara sådär genuint lycklig.

Om det var någon som missat att jag jobbar med en hel drös asiater, så kan jag informera om det nu. Det känns som att vara mitt i Peking när jag jobbar. Både på gott och ont. En kollega till mig har varit där på semester. (Alltså, inte i vår produktion, utan i the real Beijing.) Hon kom tillbaka efter fyra veckor idag. Hon hade ny-tatuerade ögonbryn och diverse krimskrams med sig till sina asiatiska vänner. Hör och häpna, hon hade köpt en sak till mig med. Ett par broderade nylonstrumpor. Fråga mig inte var i helvete hon fått för sig att jag använder, inte bara nylonstrumpor, utan broderade nylonstrumpor. Men tänk, att hon på sin semester tänker på mig. Hon tänker att jag ska ha något när hon kommer hem. Jag blev så glad så jag bölade. Hon tyckte jag va totalt vrickad. Men det struntar jag i. Jag blev så himlans lycklig. Hon har gjort min vecka värd att vara i. Punkt slut!

Ungefär såhär ser de ut. Fast finare, ocu så står det kai yue på de. Undrar vad det betyder. Jag är en hora kanske. Eller jag smakar hallon. Hmm. Ska nog fråga.  

Hej!

Igår var jag hos Saralaraliralura och fick lite färg på min hud. Svart och rött. Min första färg-tatuering. Den blev så himla awsome! Responsen fårn de som sett den har sagt något av förljande: Men tänk om de gör slut, varför gör man en sån och tänk om hon ångrar sig, den går ju inte att gömma direkt.

Så, min respons till dessa ärkenötiga frågorna lyder som följer:

Lilla du, bränner du foton när du gjort slut med en partner..? Om du varit tillsammans med någon lagom länge, har du förmågan att ändra på det förflutna..? Vad som än händer, så har jag och Henrik varit tillsammans tillräckligt länge för att det ska vara fint och värt det även om det tar slut om tio minuter. Det han gett mig under den här tiden gjorde så att jag ville föreviga honom på min kropp. Inte för att jag är totalt oförberedd på att det ska ta slut, men jag utgår ifrån att jag ska pressa ut hans smutsiga charmtroll till barn och jag utgår ifrån att jag tar hand om honom när han har demens och undrar var han är. Sen om det inte blir så , shit happens. No more, no less. Förlåt, men gömma den..? Näe, det finns andra saker jag vill gömma. Celluliter är lagom charmigt hörrö, och hängpattar lika så, samma sak med fula ärr. Jag gömmer mycket hellre sånt. Än något jag gjort av total lycka och kärlek.

Egentligen borde jag svara naivt:

Göra slut? Vi kommer aldrig göra slut. Ångra? Jag kommer aldrig ångra.

För sarkasm är mitt sanna kall här i livet förstår du. And thats that. Fucker!

Pssst..? Visst har Sara blivit duktig?