Nu har en sådan där fråga kommit upp i mitt huvud igen. Om saker jag aldrig förstått mig på och aldrig kommer att förstå mig på. Kan kanske bero på att jag inte har de problemen.

Min kära sambo fyller 25 på fredag. Vi har pratat om fest och femkamp och kalas och annat. Han verkar så nojjig, han blir stirrig och svettig och har vekligen väntat till sista sekunden att planera något. Han planerade förra helgen att vi ska grilla hos hans föräldrar. Han verkade inte ens vilja det. Utan såg jättebekymrad ut. Jag frågade om han verkligen ville det, för om han ville något annat så skulle vi ju självklart göra det istället. Han svarade att han tyckte det var jobbigt. Så berättade han att en gång när han var liten och hade kalas, så kom det en massa kompisar och alla satt runt ett bord och väntade, och hade skit-trist. Ni vet, stirrar runt, inget att göra, jättestort tryck på den som fyller år. Jag skrattade, rakt ut. Men du, sa jag, vad gör det då? Om vi har tråkigt. Då har vi väl det. Vi är vuxna människor. Men han är livrädd. Så himla lustigt. Och väldigt gulligt om jag får säga det.

Samma sak gäller receptionisten på mitt jobb. Hon och jag pratar väldigt mycket här på jobbet. Hon är 60 år, men väldigt charmig. Vi gillar varandra. Här på jobbet går det inte riktigt ihop om vi vill prata i flera timmar. Jag måste ju jobba och hon likaså. Så jag funderade på det, så tänkte jag att jag ska fråga om hon kanske vill ses på semestern en dag. Jag frågade. Tre sekunders tystnad. Sedan fick hon Henriks ansiktsuttryck. Hon frågade nervöst vad vi skulle hitta på då. jag svarade att jag inte visste men kanske äta en glass eller något sådant. Då kom hundra frågor. Var då? Hur länge? Hur ska du komma till trosa? Alldeles röd i ansiktet. Jag skrattade till. Hon kom av sig. Jag berättade om Henrik och sa åt henne att nu får tant lugna sig, om det ska vara sånt bestyr och besvär kan det kvitta. Jag sa att jag bara tänkte eftersom att vi har så kul på jobbet så skulle det kanske vara kul att ses på semestern. Hon sa som hon brukar när jag beter mig som jag brukar. Du är så sanningsenlig. Tacka för det. För tänk om alla var helt hysteriska och fick prestationsångest så fort de ska göra något utöver det vanliga. Skitsamma om man har tråkigt eller inte.