Finally, verkar det som att det är lugnt och jag gör saker i någorlunda rätt ordning. Jag har inte en fet hög med papper att gå igenom, har inte något som ligger och stressar mig grundligt. Jag har dessutom gjort ett jävla bra jobb. Jag har under min tid som ordförande, vilket är sedan i februari, lyckats värva sex stycken nya medlemmar i facket. Inte att förglömma att dessa människor jobbat på företaget i över tjugo år utan att vara medlemmar. Förutom två, som gick ur p.g.a föredetta ordförande. de två jagade mig för att få bli medlemmar. Jag är en natural born leader. Eller som mormis sa. Primmadonna. Jag gillare väldigt mycket just nu. Inte alltid. Men just nu. Igår kom det dessutom en kollega, som jag för övrigt aldrig har pratat med, och frågade om det var jag som fixat så att de fick 38-timmars vecka. Jag svarade ja. Hon log och bockade, samtidigt som hon sa tack, tack, tack. Det värmer mitt hjärta. Och plötsligt kommer allt tillbaka till mig. Varför jag envisas med att kämpa för detta. And thats the way a cookie should crumble!