Nu sitter jag här färdigsminkad och klar.

Ska möta upp mister H och kombo, m.fl Ska bli kul.

Har kollat upp massa LO-utbildningar. Är så sugen på att gå praktiskt taget alla. Men framförallt ombudsmanna-utbildningen. Jag har fan bestämt mig, jag ska bli ombudsman. Försvara och kriga. Hell yes. Min grej so totally!

För övrigt har jag det svårt och kletigt just nu. Vet inte om jag kommer kunna behålla min lägenhet som jag hyr ut i andra hand till min bror. Krångel med bidrag o.s.v Måste lägga ut massa pengar som jag inte har. Men men. Kör en timbuktu och säger manana manana.

Jag har bytt arbetsuppgifter. Igen. Vart jag än hamnar lyckas jag på något underligt vis att göra mig oumbärlig. Det är ju inte meningen. Det liksom bara blir på det viset. Jag har iallafall fått komma tillbaka som förädlare som det så fint heter. Jag förädlar kakor. Sätter kräm på biskvin, chokklad på tårtor, o.s.v

Mitt jobb har ett dotterbolag i Norge som vi exporterar våra produkter till. De har haft en bakelse som heter gulerotsmums som producerats av att annat bolag i Norge. Vi skulle prompt ha hem den produktionen och göra de här i Sverige. Affären generar 10.000.000:- Jag förstår att man är angelägen. Men till vilket pris..? Man ställer om alla maskiner som är ungefär sen vi människor bodde i grottor och klubbade vår middag till döds. Maskinerna går knappt att ställa tillbaka till våra ordinarie körningar. Maskinerna löper amok. Faller i bitar, sätter sig snett, pumpar ojämt. Hostar, fräser och frustar. Som gamla saker gör när man pressar de till max. Hur som. Den nya kakan, morotsmums som översättningen blir. Ska man för hand stå och doppa i orange cocos. Jag har cocos på ställen jag inte själv visste att jag hade. Fy. Äckelpäckel. Jag har kräm i håret och på halsen. Krämen innehåller ost. Färskost. Gissa hur det luktar om mig just nu.

Jag är glad att jag kommit tillbaka. Känner mig hemma där. Plus att jag är så sjukt bra på det. Det gillar jag.

De stod på bron vid räcket. Hon tittade ut över havet. "Jag blev kär i en kvinna här en gång." sade hon sorgset. Han tittade intresserad på henne. "Hur var hon?" frågade han. "Hon hade stora fötter och ljus hy".

Nu har jag bestämt mig. Jag tänker inte vara tjock längre. Så mycket diggar jag inte mat eller annat så jag tycker att det är värt att vara tjock för. Nope. No more. Jag förstår att det kommer ta tid. Men jag har iallafall börjat. Jag tycker väl kanske inte att det är fult att vara tjock. Det är så nedrans opraktiskt bara. Jobbigt att gå, jobbigt att stå, jobbigt att sitta när valkarna trycker. Jag tänker inte vara tjock. Punkt slut. End of fucking story. jag kan gärna vara knubbig och kurvig och vad alla andra mysiga ord för mullig heter. Men inte mer än så. Mina trosor ska inte skära mig på mina höfter, jag ska kunna knäppa mina jeans, jag ska kunna gå i trappor utan att krevera. Så, ut med tjock, börja trampa trappmaskin!

Idag ska jag gå i solen enstund också, för det tycker jag om. Med min bästa musik i öronen. Melodisk ska jag spatsera. Jagjillare.

Idag kom min mamma förbi, mest för att hämta mina utrensade kläder som mina kära systrar ska få ärva. Tre svarta sopsäckar. Tungt. Hon hann med en snabbfika och titta på min bebis. Vi gick in på videobutiken som ligger nedanför mig, jag hade ett paket att hämta. En jätte-lysande blå underbar jacka som jag väntat på en vecka. Hon gick och plockade lite godis. Jag skulleberätta något för henne, så jag ropade mamma. Jag kände hur ordet låg konstigt i munnen. Som att ordet va en människa i flanellpyamas och låg intrasslat i påslakanet i en säng istället för sidenpyamas under ett tunt täcke. Som det annars känns att säga vardagliga ord. Som t.ex hörrö, du, bröd o.s.v Det var så ovant med ordet mamma i min mun. Jag fick för en liten, liten stund känslan av att vara tio igen. Det var mysigt.

Jag är humle, och jag heter dumle!

Varje fredag trääffas vi,

I kapten bäckdals, skafferi!

Jag har som ni ser lyssnat på humle och dumle denna dag. Nostalgin svävar.

Senare är det dunderklumpen som spelas.

Jajillare!