Idag kom min mamma förbi, mest för att hämta mina utrensade kläder som mina kära systrar ska få ärva. Tre svarta sopsäckar. Tungt. Hon hann med en snabbfika och titta på min bebis. Vi gick in på videobutiken som ligger nedanför mig, jag hade ett paket att hämta. En jätte-lysande blå underbar jacka som jag väntat på en vecka. Hon gick och plockade lite godis. Jag skulleberätta något för henne, så jag ropade mamma. Jag kände hur ordet låg konstigt i munnen. Som att ordet va en människa i flanellpyamas och låg intrasslat i påslakanet i en säng istället för sidenpyamas under ett tunt täcke. Som det annars känns att säga vardagliga ord. Som t.ex hörrö, du, bröd o.s.v Det var så ovant med ordet mamma i min mun. Jag fick för en liten, liten stund känslan av att vara tio igen. Det var mysigt.

Jag är humle, och jag heter dumle!

Varje fredag trääffas vi,

I kapten bäckdals, skafferi!

Jag har som ni ser lyssnat på humle och dumle denna dag. Nostalgin svävar.

Senare är det dunderklumpen som spelas.

Jajillare!