Är ett underligt fenomen. Ni vet, när något sjukt sorgligt händer, som man inte riktigt hade räknat med. Som blir så stort, att man inte kan greppa det knappt. Någon dör, man blir lämnad av sin partner, man får veta något hemskt om någon som man trott man kände. Det första man får höra är ju att det går över. Det går över, det kommer bli bra. Jag har aldrig trott på det. Det gör jag inte nu heller, och jag har fått min del av sorg. Inte outhärdligt mycket, men jag vet hur sorg känns, hur det smakar, hur det ter sig, hur det äter och tuggar på det lyckliga i en. Men jag hävdar envist att sorg aldrig, någonsin går över. Man bara liksom vänjer sig. Man går på automatpilot ett tag, och tror att man aldrig kan leva igen. Bara överleva tills man lägger sig och självdör. Sen går det ett tag och sorgen har fått  ett eget litet rum att vistas i. Där den kan bo, istället för att livnära sig på alla positiva känslor. Ibland kommer den upp och gör sig påmind. Tro minsann inte att jag är borta, jag finns här väser den emellanåt. Men vi har lärt oss hur den känns, hur den smakar, hur den ter sig. Vi har lärt oss, vant oss. Så det här med sorg är inget som går över, eller försvinner, men vi vänjer oss.