Rutinerna börjar gå av sig själv. Henrik är världens bästa sambo nu. Han vet när han ska låta mig vara, han vet när han ska krama mig, och trösta. Det är som att allt har blivit precis så som det borde varit från början. Det är stökigt och kartonger kräver sin rättfärdiga plats, men det börjar se ut som ett hem. Ett lite stökigt och oinbott hem. Men dock, ett hem. Mitt hem. Vårat hem. Jag älskar att bo inte själv. Det blir mer hemma då. Kan bero på uppväxten med hundrafyrtiotre människor under samma tak. Jajillart. Mucho gusto, amore.

Katt numero ono, optimus prime, även kallad octipuss crime.

Katt numero två, Hugo. Gömmer sig för herr crime.

Snyggaste lampjäveln i världen. Som jag fått av min bästis, Jessica.

Min fina basilika som jag fått att växa som bara satan.

Vardagsrumsstök. Eller som jag och mamma pratade om idag. Vargdagsrums stök.

Nyinhandlade ljuslyktor. Henrik suckade när han kom hem. Fler ljusgrejjer? Jaja.     

Sist men bäst. Sambo.