När jag va yngre kunde jag bete mig illa. Jag gjorde dumma saker. Men jag hade någon som sa till mig "Hallå där, så där får man fan inte göra, bete dig omedelbart unga dam!". jag lyssnade inte alltid. Jag tyckte emellanåt att personen i fråga kunde lägga sig i en gränd för att dö. Jag bestämde ta mig fan över mitt eget jävla liv. Dra åt helvete gubbjävel tänkte jag. Ibland viskade jag det på mitt rum. Men personen fortsatte att guida mig genom svåra terränger i livet. Vissa svårare än andra. Som första separationen. Den sög. Jag trodde jag skulle dö. Han förklarade att man inte fick ha ihjäl människor bara för att dem inte tyckte om en tillbaka. Synd som fan då. Men jag är så tacksam idag att jag haft någon intill mig. Som tittat på mig när jag cyklat i dike efter dike, men alltid visat hur jag ska ta mig upp. Stöttat och hejjat. Ibland för lite så det har känts kämpit. Men alltid visat när jag gått för långt.

Ajabaja och fy dig.

Jag har inte alltid varit tacksam för alla tillrättavisningar, utskällningar och dylikt. Snarare tvärtom. Jag har hatat dem. Men med dem har det uppkommit en respekt. Persoen har vetat och visat.

Att säga till en ung vuxen att det är ok att slåss för att andra säger oacceptabla saker är som att säga att det är ok att sno från dem som har mycket. Att det är ok att våldta en tjej med kort kjol.

Att uppmuntra någon att begå ett brott är väl dessutom olagligt i sig? Stämpling? Eller vad det nu heter. Nu krävs det väl kanske att brottet i sig är ganska allvarligt för att det ska bli något. Men dock.

Kalla mig tant. Kalla mig vad fan du vill. Jag kallar mig modig som visar vart gränsen går.

Jag har som sagt delat ut en del smällar. Men som tur är så har någon alltid sagt ajabaja.