Nu. Nu har jag bestämt mig. Jag tänker inte vara ordförande i vår fack-klubb längre. Jag har gett allt vad jag har för att det ska fungera och att våra medlemmar ska få valuta för sin ohyggligt höga fackavgift. Jag har jobbat hemmifrån, nätter, dagar, morgonar. Jag har legat sömnlös. Jag har haft hjärtklappning och sådan ångest. Jag har i sista uppsägningsförhandlingarna förhandlat fram så att inte en enda medlem blev uppsagd. Utav 18 stycken.

Det har typ aldrig hänt. Inte på mitt jobb och inte på någon annan fabrik heller vad jag vet.

Men nu är det finito.

När jag var hemma och spydde för glatta livet och försökte pressa i mig juice halvdecilitersvis så ringde folk från jobbet hem till mig och tyckte jag skulle komma och hålla i medlemsmöten, hjälpa till med försäkringar och lösa diverse konflikter. Jag förklarade vid ett flertal tillfällen att jag inget kunde göra. Men lotsade vidare så gott det går.

Under min mamma-ledighet så har jag fått höra från kollegor vad som sägs om mig när jag är borta och nu har jag fått nog!

Ingen annan som varit mamma-ledig har fått skit när dem varit hemma.

Jag är sjukt färdig med detta.

Jag ska vara mamma. No more. Så lämna mig i fred nu!

Var och hälsade på på jobbet igår. Det var ok. Hade ångest hela natten och kunde knappt sova en blund. Jag hade bestämt mig innan för att det fick räcka med att ge energi som jag inte har till övers till något. Så jag förklarade läget. Pratade om årsmöte och nominering. Helt slut efteråt.

Gick in till högsta hönset. Han blev så glad. Vi skrattade. Han ska bli morfar. Visade finaste UL-bilder. Höll i Elvis och flörtade gärnet med kiddo. Jag förklarade läget. Att han får förhandla med en annan. Han sken upp. Vad bra säger han. Då kan du bli gruppledare. Fint! Jag förklarade för honom att alla inte strävar efter att bli chefer och dylikt. Vissa trivs med att vara den lilla. Han tittade skeptiskt på mig och suckade vädjande, men du är ju så duktig! Mitt ego fnissade till lite i mig. Han sa att han inte tänkte låta mig gå hem förän jag sagt att jag skulle tänka på saken. Jag suckade fam ett jaja, jag ska tänka på saken. Han log. Vi kramades hejdå.

Nu känns det inte skithemskt att börja jobba i maj. Inte kul. Men jag känner inte att jag vill dränka mig i närmsta pöl/vask/badkar längre.

 

mormis

20 januari 2012 12:26

Så bra att du bestämt dig! Att vara mamma och jobba gör att man har fullt upp. Ingen tackar dig för att du är ambitiös och sliter ut dig. Tänk på att du ska räcka länge - vi älskar dig!

Isabella

21 januari 2012 19:51

Tack min finaste mormis!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej min fina Blogg. Förlåt för att jag gömt dig i mina understa mest nedgrävda tankar och planer. Jag har längtat så mycket efter dig. Jag har låtit vatten rinna under broar och tid har blivit en evighet. Jag behövde bli lite hel igen efter Charlie k...

Jag känner bloggens lockrop. Jag vill inte vara utan den, och nu har jag nog blivit tillräckligt lugn igen. Det var ett helvete att ta mig från trasig till relativt hel igen. Jag välkomnar mig. Och Dig! ...

Ja, det här med att somna i vagnen gick sådär. Jag fick panik efter fem minuters skrikande och tänkte "herreguuud, han kan ske är för liten. Jag kanske inte kan pressa så här hårt från början??". Så vi va på bvc igår och idag. Då frågade jag hur vi s...

Nu har jag nattat bebisen i vagnen i hallen. Förhoppningsvis får han sova ordentligt ett tag nu. För han har slutat skrika oss döva på kvällarna, men också slutat sova. Typ helt. Han vaknar till minst en gång i timmen. Gnyr, gnäller, vädjar till oss ...

Idag kommer det en försäkringsrådgivare till oss och ska prata försäkringar. Fan va vuxet. Tänk. Jag. Vuxen? Haha!...