Jaa, gott nytt och allt annat man ska skriva.

Julen och nyår har varit som vi planerat. Varken bra eller anus egentligen utan bara vi. Den första julen med barn var precis som jag ville och nyår var det jag och sambo för hela slanten. Elvis sov. Hela kvällen. Mys-unge.

Det är ruskigt krävande att vara mamma just nu. Det tar liksom ett tag att hitta rollerna. Att vara mamma, att Elvis ska bli Elvis. Att Henke ska vara pappa och alla andra roller vi har under tiden.

Men det är magiskt emellanåt också. Ibland är det så omvälvande att andan tappas och knappt kan hitta tillbaka. Jag får som en varm flod genom helaste mig och känner mig uppfylld med kärlek. Å, tänk vad det är härligt att vara vi då.

Jag har saknat Martin hela tiden. Det tycks inte hitta sin ro. Den kommer att hitta hem. Saknaden alltså. Men än så länge virrar den runt i mig för att öppna dörrar i hopp om att den ska få bo i något rum. Usch. Den är så ihärdig. Den där saknaden. Martin, snälla om du inte är borta mer?